Jag vet inte om.
Jag vet inte när.
Jag vet inte när det blev just såhär!
Förändringen som kom över tid...

Jag minns hur jag lätt skrattade åt vad som kommit fram.
I skilsmässoforskningen.
Hur folk kunde skilja sig ifrån varann,
För att korken på tandkrämstuben inte var påsatt!
( Kanske och Troligtvis är det så, att när man själv inte är i samma sits,
Så är det lätt att skratta åt)!

Men just en dag som denna...,
Var det jag som var boven,
Eller vår kärlek som lidit svårt?
Jag skulle bara förbereda min fästmans havregrynsgröt, hälla sådär många havregryn i en kastrull,
för att han sedan skulle ta över och hälla vatten till uppkoket av gröten, och han sedan ta över görandet av sin frukost.
Under tiden var han och lekte med vår dotter.
Jag trodde att han var hängiven denna uppgift, och jag var hängiven min!
Men Ack Så Fel jag hade!
Och det blev ett Ack Och Ve,
I och med mitt raseriutbrott.

Varför raserade jag den morgon, som annars kunnat bli bra?
Varför blev jag arg?
Jo.
Min karl, är en spara, på det allra smålänningaste vis!
Jag Å Andra Sidan, Är En Slösa, med Smått, och inte Alltid Stort.
Men det lilla, det som fick gnistan att tända...,
Var hur min fästman lämnade vår dotter i det nära angränsande "lek"rummet.
För att se till,
Att jag,
Tog med så gott som alla havregryn som fanns kvar,
I den snart så slutgiltigt tomma havregrynspåsen.
Han fixade det själv.
Han tog över mitt ansvar.
Och jag tog det som...,
Att han verkligen ville påpeka hur olika han och jag är.

Att han inte bara kunnat låta några få sädeskorn gå till spillo!
Varför?
Jag tyckte det var galet.
Om han bara låtit sädeskornen vara,
Så hade han signalerat till mig,
Att det är okej...,
För oss att vara olika!
-Det är ingenting som behöver åtgärdas!
Hade hans handlingssätt, I sådana fall sagt till mig.
Och på något vis hade han på det sättet bidragit till våra olikheters medkänsla,
Som jag så starkt,
Anser att vi behöver ibland!
Om han bara allt detta förstått!!!

Och hur det nu blir med vårt förhållande,
Så är vårt förhållande kanske som med dem som skiljer sig för att tandkrämstubens kork, inte är på tuben,

Just ett förhållande som vårt!
Jag börjar undra.
Ska jag blunda, när det känns som att det enda vi gör, är att försöka hitta tillbaka till tiden, som en gång var...,
Innan vi fick vår dotter.
Eller ska jag med klarsyn se,
Att kärlekens tid;

Att Störst av allt är kärleken....,
Är förbi?