Högspänningen

det sticker i fingrarna
en ilning av klor i skuldrorna
där på linjebrottet står en mänsklig prisma
med ryggen vänd mot dig
med alla svar till frågorna
du borde ha ställt

du vill ropa ut ett namn
men ansiktet är bortdomnat
stämbanden rå och tunga för stor
som en konsekvens sjunker fötterna
djupare i den askgrå sanden
och det slår dig då
att allting känns så äkta

jag slutar aldrig leta efter dig

som om de hörde dina tankar
en bultande transmission
deras blick möter din över axeln
du ser det inte men du vet det
värmen av ett leende på en mun
som formar ljud stulna av blodet i öronen

dina anklar blir en farkost utan ankare
när du rycks med av strömmen
det är först då du förstår hur det är
att drunkna i fullkomlig och total maktlöshet
i våldet av skummande böljor bleknar så
din viljekraft
tills att du ingenting är med varje skälvande andetag

andas

inte här

andas

inte nu

andas

inte än