vid ett svartmålat fönster står jag och blickar ut mot ingenting
när mentalpatienterna skriver dikter med allehanda färgkritor
ritar solar, träd och glada gubbar på de vita väggarna
och tänker att det nog är poesi trots allt

det är svårt att begripa allt detta vansinne
som skrivandet attraherar,
tydligen är det bättre att publicera tio dikter om dagen
än att publicera en bra dikt i veckan

med skräckblandad fascination bevittnar jag detta spektakel
som ett slags absurt konstverk
en installation som någon på konstfack skapat
vågat, djärvt och provokativt i all sin otvetydiga dissonans

intressant,