Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 


Kan det vara så att någon råkar känna igen sig i detta?


Seven Year Blues


Tjugotre och munnen hans var mjuk och varm, med glans, full av ord som sjunger medan du flyger. Den första kyssen, en andfådd viskning, ett under, nästan en glöd i juli-natten med ett sammets-tema i hennes rum. En avslappnad måne, full och rik som den bästa bomull. Hans finger drar ett smalt spår runt hennes fotled, över hennes fotbro.

Handflatan av hans hand runt hennes varma midja. Han bär ett skägg mjukt mot hennes kind och hans tunga råder väl över såväl ord som kyssar. Hans armar sveper runt henne och hans axel vilar säkert mot henne. Hans ögon är mjuka.

Trettio och hans mun är en fallgrop som är svår och hård, ord som skalar av, sticker och sårar. Hans tunga förblir kall som en liten reptil i dess egen tår. Hans händer håller henne upptaget och platt. En kyss är ett misstag. Ord faller till marken som stenar. Ögonen är frånvarande.

Hon gråter över hans nya ögon och letar med sitt hjärta efter den man som nu är borta, mannen med den mjuka tungan och de mjuka ögonen och de mjuka händerna och de mjuka orden. Hon söker och söker där hennes hjärta var, hon sörjer som ett kvarblivet svavel på hösten.

Hennes ögon gör sig nu redo för frost och kyla, hon försöker gömma sitt hjärta, hon försöker övervintra.




Fri vers (Prosapoesi) av Koloristen
Läst 212 gånger och applåderad av 7 personer
Publicerad 2021-07-13 21:24



Bookmark and Share


  Kajan VIP
En utmärkt dikt, både välskriven och med känsla; en resa på ett sluttande plan som det är svårt att reversera.
2021-07-14

  A. S.
Den där tillfrysningen, gradvis, tror jag nog många (och jag själv förstås) känner igen. Kommer att tänka på
"Og hjertet er helt i skygge
og hjertet er næsten hørt op
til nogen begynder at bygge
en by, der er blød som en krop”
2021-07-14
  > Nästa text
< Föregående

Koloristen
Koloristen