Stirrar på den lilla slitna dörrklockan. Tidig förmiddag. Innanför grinden ligger sovjetiska ambassadens låga visumbyggnad i gråsliten puts. Rysksovjetisk militär i mörkgrön uniform rör sig där inne. Beväpnad. Tiden står still... Ska jag resa eller inte? Kan fortfarande backa ur. Och åka hem till Nybohovsbacken till min lilla 13-kvadratare med pentry, säng, litet fönsterbord och en enkel fåtölj från samma slipade trista furu.

Ett år sedan jag, en augustidag, greppade min gula resväska och tog tåget till Stockholm. Enkelbiljett. Lämnade hemstaden. Hoppades trivas och få behålla mitt första riktiga jobb i storstaden. Vårdbiträde på en liten långvårdsavdelning i personalbristen Sverige. Hade gått ut gymnasiets kontorsutbildning med mycket låga betyg. Hög ungdomsarbetslösheten i Köping. Inga vänner. Melankolisk tillvaro i ensamhet. Inte mycket att erbjuda unga. Biograf, bowlinghall, simhall och några kaféer. Vem går sedan ensam och fikar? Något behövde hända. Bära eller brista. Skulle vara lätt att få ny bostad om jag återvände. Gav mig av! Förstås, när det gällde mig, inte utan fixat arbete och bostad. Har aldrig vågat mycket i livet. Sträng uppväxt. Rädd för pappa. Söndagsskola från två år …

Står den här hösten 1989 utanför ambassaden på Kungsholmen. Varför till ett kallt ockuperat land när det är tryggare och skönare med charter till solen? Utmaningar och spänning drog... Europa började se slutat av det kalla kriget. Ett av mina stora intressen var historia. Sovjetunionen uppfattades inte längre som hotfullt. Fast ännu fanns inga nytagna bilder. Inga reportage om livet idag. Ändå nästan lika ouppnåeligt som en resa till månen. Trots det kunde jag strax stiga av båten i Tallinns hamn en småkylig och fuktig novembermorgon. Hur kom man in i ett ockuperat grannland? Visum var ett måste. Några har återvänt efter att äntligen fått hälsa på släktingar. Fåtal journalister, med anknytning, har varit där. Annars finns inte mycket att berätta om detta slutna land. På något vis lyckades jag, genom en arbetskamrat få kontakt med en baptistpastor utanför Tallinn.

Försöker att inte stirra på dörren till visumavdelningen. Tyst och stilla. Med en inbjudan i handen. Sätter fingret på knappen. Någon svarar på ryska, sedan på engelska. Berätta om min inbjudan. Klickar till. Trycker upp gallergrinden. Tar ett steg in på området. Känner att de tittar på mig, vakterna. ”Visum”, säger jag försiktigt. Andas tung utan att det syns. En av dem visar med hela handen. Drar upp den tunga metalldörren till byggnaden. Står plötsligt ansikte mot ansikte till någon som är på väg ut. Sänkt blick. Viker undan och kliver sedan in. Några också på väg ut längre in i korridoren. Lukt av inpyrd rök. Svagt gulaktigt sken från taket. Blinkar till. Får en glimt av rummet innan jag stiger in. En lätt unken doft slår mot mig. Betonggolv. Några mattor. Vita väggar med patriotiska planscher. Turistaffischer till ett land man till alldeles nyligen inte kunde besöka, absurt. Nersuttna lädersoffor. Och plaststolar. Rätt folktomt.

Först förvirrad vad jag ska göra, vart går man? Bland alla olikfärgade ryska papper får jag tag på en visumansökan. Sätter mig ner på en av de hårda spruckna läderstolarna. Försöker fylla i. Bleka smala formulär. Små bokstäver på ryska och engelska. Bakom några halvöppna bås sitter några och väntar på sitt svar. På andra sidan glaset muttras det mellan några tjänstemän. Någon går ut, för att sedan komma tillbaka. Verkar något förvirrat. Så blev det, efter en långsamt tråkig väntan, äntligen min tur. Första luckan säger att jag har fel papper. Ger mig rätt. Försöker peka genom glaset var jag ska fylla i någonstans. Hänvisar sedan till annan lucka. Nya blanketten blir också fel. Får en ny. Fyller i så gott jag kan. De kan inte mycket engelska. Absolut inte svenska. Olika personer hämtas. Står bara där och känner mig som ett fån. Om det här bara var ansökan, hur ska resten av resan bli. De verkar ovana med visum.

Väntan, sedan allt klart. Och det gällde bara huvudstaden. Skulle jag fått visum för hela landet, nej då behövdes inbjudan från andra som bodde runt i landet. Men så skulle jag även ta mig runt längs kusten, utan visum … många oförglömliga minnen som kunde ha stoppats, av en patrullerande polisbil eller en gränspostering!