Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Mortlad guldtacka

När orden tappar sina blad.
När trädets kronor tystnat.
När det som hörs är fjärilens fågelsång.

Då, först då darrar den mullvadsfärgade närvaron.
Ett tomtebloss av iskristall, må den visa vägen.
Där bergamotter växer. Där passionens hetta brillierar.

Det rubinröda blodet, som solmoget äpple.
Skenande mustanger och allt vi minns är morgondagen.
Ytterst få vet vad, men ingen vet varför.

Ringar på vattnet, jag känner hennes vingslag.
Stannar till vid horisonten, tavlans gyllene snitt.
Ömsar mitt egna regn.

I samma takt med hängmattans lunk, jag finner ro i mig själv.
Övergivna gator jag sätter mig vid caféets hjärta.
Låter dagdrömmarna segla på moln av det förflutna.

Urringad tvåsamhet speglar sig i nattens indigo.
Jag vet, för stjärnfallet aldrig fallit framför mina ögon.
Ändå smaken av gårdagens festande lämnar falsk eftersmak.

Om jag får uttrycka min sårbarhet med bara en mening.
Hur skulle jag beskriva den.
Hur skulle den beskriva mig?

Letar guldkorn i havsörnens fångst.
Det jag hittar är paralyserad ensamhet.
Den lämnar jag kvar vid stranden.

Där plockar jag upp tilliten.
Sköljer bort dess smuts.
Kvar blir jag själv.

Och vingar blir till sand.







Fri vers av Black raven VIP
Läst 63 gånger
Publicerad 2021-07-18 22:47



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Black raven
Black raven VIP