Hur mycket tvivel kan man hålla igång, innan det är dags att ge efter.
Men är det inte det som är grejen med tvivel, att den inte rör sig åt ett håll, utan flera.
Åt vilket håll ska man då släppa efter, låta sig falla.

Så kan man kanske dela upp det, utifrån vilket håll som känns som en kamp och vilket som känns som ett fall.
Men det blir kanske inte applicerbart så, utan att veta om situationen, inte grundande för det val man måste göra. Men även i görandet skiljer sig valen åt. Då du fortsätter med något känns det inte alltid som ett val, även om du styr din kropp, ditt tal - vardagligen åt det hållet.

En ny fråga är kanske denna: sjunker du då, stillsamt nedåt i en sluttande backe som omges av krokiga, men stigande bergsleder. Eller följer du istället dessa?
Då allt tillslut ter sig, vid vägens, å slutets ände.
Kommer du då ha möjligheten att falla, fridlyst nedåt en allra sista gång.
Och då, medans det nu är luften som omger dig, varken sluttande, stigande eller krokig. Men flack, på varje sekunds platå.
Kommer du då ha möjligheten att skåda det berg vars krokiga stigar du valsat runt med avtryck.
Eller ligger du redan där, på marken, stirrandes upp på den flacka skyn.
Nedanför dess oändliga, fläktande - platåer.