Vi stötte ihop på gatan igår...
det var som att se någon från det förgångna,
ja du är ju från mitt förgångna liv,
du var min allra första riktiga kärlek.
Jag minns det som igår,
fjärilar i magen, tuperat hår, utsvängda jeans,
magtröjor och ett kedjeskärp om lilla midjan,
ja herregud så man såg ut, men då tyckte vi
att vi var supersnygga och kunde äga
hela världen. Rocken lyssnade vi på med hjälp
av vår batteridrivna "bergsprängare".

Jag hade sett på dig i ett par år där du gick i
klassen över mig, du var snygg som bara den,
och dessutom alltid glad som en lysande sol,
och du hade ett härligt smittande skratt.
En dag blev min lycka fullständig (trodde jag)
då du kom och "frågade chans på mig"
jag rodnande och fick fram ett svagt Ja...
Från den dagen var det du och jag, vi gjorde
allt tillsammans, vi såg bara varandra.
Men säg den lycka som varar, du hade en mormor
som var den "bestämmande" personen i er familj.

Den damen gillade definitivt inte mig och att jag
sällskapade med hennes enda dotterson stack
henne i ögonen. Hon hade ett ont öga till mig och vid
ett tillfälle fick jag känna av hennes djupa förakt,
då hon spottade ur sig dessa ord till oss: Den där
stockholmsflickan är ingenting att ha, hon kan ingenting
(vad visste hon om det?) hon bryr sig bara om sitt
utseende och sina kläder (ack så fel hon hade)
men eftersom mormors ord var lag i familjen så valde
min första kärlek att göra slut på vårt förhållande,
och jag gick länge med ett krossat hjärta och sörjde.

Idag när vi stötte på varandra så kände jag knappt
igen honom, han såg gammal och sliten ut, hade skaffat
sig helskägg (som inte klädde honom alls) han var dubbelt
så stor som jag mindes honom, och hans tidigare
smittande skratt verkade vara långt borta. Men han log
lite och sa: Men hej vad roligt att få träffa på dig så här
apropå, och du ser exakt likadan ut som när vi var yngre,
du har inte förändrats alls, lika snygg och välklädd som då.
Jag sa tack och frågade hur han mådde och vad som hänt
i hans liv, och han berättade att han träffat en kvinna som han
gift sig med, och de hade fått tio barn! Tio barn...oh my God!

I den sekunden ramlade en gammal sten ner från mina axlar,
det hade aldrig varit meningen att det skulle bli VI,
jag som inte vid den tiden ville skaffa barn till denna världen,
men han hade tydligen planer för ett helt fotbollslag, även
om det nu "bara blev tio stycken) ja ibland ger livet oss en
spark i baken, och i detta fall blev sparken en välsignelse.
Jag berättade för honom om mig att jag varit gift i trettiofem
år med mina fyra barns pappa, men att han nu gått bort i
sjukdom. Då log han och sa, jag är skild sen några år tillbaka,
vad sägs om att träffas över en god middag och ett glas
gott vin framöver? Mitt svar blev: Tack men nej!

Det var en sällsam upplevelse att träffas så här, men det
fanns ingenting kvar av den gamla känslan, han var bara en
gammal inte ens kär vän, då jag tappat alla känslor för
honom och gått vidare med mitt eget liv, där jag träffade en
underbar man, han var också snygg med ett smittande skratt,
och han såg mig för den jag var, hans mormor var ej i livet,
men enligt min bortgångne make skulle hon ha älskat mig,
och det var som en lisa att få höra, med tanke på vad jag fått
kastat i ansiktet i mitt första förhållande. Vi fick trettiofem
underbara men även tuffa år tillsammans, min make blev svårt
sjuk i Parkinson och cancer, han dog endast femtiotre år gammal.

Ps. Uttrycket Stockholmsflicka är i sammanhanget svårförstått,
men denna familj var från Norrland, därav föraktet från mormodern,
skulle dottersonen ha en kvinna skulle det vara en äkta norrländska med båda fötterna i den Norrländska hjortronmyllan (hennes egna ord) Ds.