Alla dessa spjutspetsar som dagligen genomborrar mig,
osynligt,
och jag bär smärtan med ett leende.
Han gav mig elegans.
En sällan skådad skönhet, sprödhet,
han tvättade själva min själ ren.
Han var ljuset, solen;
jag var alltid mörkret. Månen. Mystiken.
Han guldskimrande beröring strålar fortfarande från min hud,
och jag ser honom i mig själv ibland.
Naturligt, trots att allting är så onaturligt.
En cirkel har ingen början, men vi var menade förevigt.
Istället bröts mitt liv i bitar, och jag undrar om han tog med sig både mitt hjärta,
och min själ,
när han lämnade.

Inget är sig likt.
I veckor har jag inte kunnat få ned ett enda ord,
men nu känns det som att jag läcker,
som att jag sjunker när verkligheten sakta sipprar in.

Mitt vansinne kommer aldrig mer bli sig likt,
inte efter honom,
och jag föll isär någonstans där, och i skärvorna av vår existens,
i det rykande dammet av vår gemensamhet
ska jag lära mig ensamheten. Övergivenheten.
Och att leva tillsammans med verkligheten med en läckande meningslöshet,
som kanske eller kanske inte kommer att ta över.

Frågan är vem som är starkast där i slutet.
Frågan är om jag har styrka kvar att vara stark.