I otryggheten

finns trots allt

skärvor

av ljus


krossade drömmar

medan hoppet skälver

i en flämtande låga

andetag för andetag

ett fönster på glänt

men dörren

är och förblir

låst


att tassa på tå

att passa upp

att foga sig

för honom


ställa upp

ställa in

ställa om

för honom


hon gör allt och lite till

medan hon i sitt inre 

långsamt bit för bit

går sönder


men det är som han säger

hon förtjänar allt

slagen, hoten, våldet

det gör ont


men hon tar emot

strävar efter det där lugnet

som infinner sig efteråt

i den öronbedövande tystnaden 


när kulorna slutat vina

när soldaterna lägger ner vapnen

när kriget nalkas fred

i alla fall för en stund


i vapenvilan kan hon andas

med knäckta revben

blånader och sår

krigsskador


men hon passar på

varje rörelse han gör

och hans smekningar

känns som hagel


hon tvingar sig

att slappna av

masken på

leende tar hon emot


kärlek eller hat

det ser likadant ut

hon kan inte längre skilja på

förmår inte ta sig därifrån


hon är ett byte i hans blickfång

nedmonterad

hon har bara att böja sig

ta emot


och försöka överleva