där varken sol eller skugga råder
en gråton bland anderöster
från toppen av Andarnas berg ser vi myrorna därunder
strävsamma bär bördor stora som hus mot borgen
för tusen munnar mätta
Visst ser vi deras flit, känner sorg när frosten föröda
deras möda

älgkon går försiktigt över stigen, lägger örat mot rymden
villkoren att förstå, suckar och böjer sig över myrens vatten
dricker, känner ömhet för de små

det är människan som river gränslandet

mellan sol och måne viskar Andarnas berg, snart har ni
varken miljö, vind eller vatten
bara gruskornen kvar, vad gör ni då alla strävsamma