Låter det sjunka in.
Så det inte märks.
Alla år.
Av rosa tussilago.
När vinden tar tag i livets maskrosfrön.
De står kvar.
På samma plats.
Fjärilen återvänder.
Till sin lavender.
Men den känner inte.
Samma vanställda självtröst.
Som de andra.
Prästkragens frusna kronblad.
Leder mig hem.
Till världen under mina vingar.
Där havet återförenas.
Jag nynnar med i diktens text.
Letar efter mina egna skuggor.
Som om jag inte fanns.
Porslinshud och diamantregn.
Det jag inte kan finna det jag heller inte når.
I samma ögonblick.
Jag vet.
Där min rosa tussilago finner lyckan.
Finner jag en del av mig själv.
Allting annat blir till aska och strös över saknaden.
Porslinshundens tårar är ingenting.
Mot tystnaden som följer och förföljer.
De kanske bleknar.
Men torkar aldrig.