Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Försök till alkaisk strof


Horisonten

Det finns en stig i skogen med vilda bär.
På väg till stranden gick jag som barn här jämt.
Där havet mötte himlen syntes
horisonten, avlägsen, långt borta.

Visst glittrar sjön precis som den gjorde då
och sommarvinden smeker ännu min kind.
Jag njuter åter bärens smak, men
horisonten framträder närmare.


Bunden vers (Annat versmått) av Monica Lindgren
Läst 196 gånger och applåderad av 8 personer
Publicerad 2021-07-26 15:41



Bookmark and Share

    Ernst Morawetz
Mycket märkligt: för mig är horisonten lika långt borta eller nära - nu som då jag var ugn och vacker...

Betyder det att jag kanske lever längre än andra för vilka avståndet till horisonten har krympt?

Vi får väl se...
2021-08-05

    Lena Söderkvist VIP
Man ser det mycket på ett annat sätt när år har gått, därför flyttas horisonten som du beskriver. Man kan tolka din dikt både som något bokstavligt och som något metaforiskt. Den blir njutbar vad man än väljer.
2021-07-31

  Emanuel Sigridsson VIP
Textens inre logik håller hårt i textens summering: horisonten, där textens spegel viker ut 'biologisk' tid. Den tid som subjektet äger. Den tid som är människan given, en fysisk närhet i en existentiell fråga.

Ett tidsspann som man kan ”ta på” genom de vilda bären. Tjusigt!
2021-07-30

  Marita Ohlquist VIP
Bra skrivit, fastnade speciellt för att det är olika avstånd till horisonten beroende på om den betraktas av barnaögon eller
den vuxna kvinnans.
2021-07-26

  Ulf Carlsson VIP
Fint sammanhållen reflektion över tidens flykt och olika åldrars upplevelser och perspektiv på samma motiv.
Alkaios´ versmått är som gjort för eftersinnande strofer av mogna människor. Som här!
2021-07-26
  > Nästa text
< Föregående

Monica Lindgren
Monica Lindgren