Idag och igår satt du inte längre utanför mig, på min axel, utan i mitt bröst, och jag förstod inte varför. Men jag kände igen mig, och tolkade världen utefter det. Jag blev lämnad kvar utan att veta när vi skulle ses igen, eller ens om, eller i så fall, med vilken känsla. Jag upplevde inget samförstånd.
Då skrek du högt i mitt bröst: LÄMNA MIG INTE!
Men jag lyckades se dig, till slut, genom att berätta vad jag kände, och till slut satt du återigen på min axel, lite oroligt, men ändå där.
Och jag berättade en saga för dig:
För längesedan, när du var liten, var du oftast hos dem du inte tyckte om, men ibland hos några du tyckte mycket om. Som du älskade att vara hos dem. Men till slut var det dags att åka hem, efter en dag, eller två, eller efter en vecka. Men det var till slut dags. Och du kände av lojaliteten som kommer av skam, ja, se man blir lojal mot den som förtrycker en, och följde självmant med dem, bort till där skammen bor, där otillräckligheten bor, till längtan: till tomheten.
Gång på gång skrek du: Låt dem inte ta mig med! Men ingen hörde dig eller såg dig.
Så lärde du dig att tystna och låta smärtan bränna klart, att avstå vänlighet och välvilliga människor eftersom separationen var så svår. Ja, något sådant.

Nu hör jag dig när du skriker. Ibland förstår jag inte vad jag hör, men jag hör. Jag lämnar dig dock inte mer, om du vill vara hos mig. Och om du vill vara hos någon annan så få du det, men du är alltid välkommen tillbaka till min famn (åh, vad jag tycker om att ha dig i min famn).

Det är så lätt att missta sin smärta med okänslighet hos den andre. Men det är också så lätt att glömma att du faktiskt skriker när någon lämnar dig. När någon inte vill ha dig.

Om du vill och kan, berätta för mig när du vilar i en hängmatta mellan mina händer, om sorg och smärta, om behov och stolthet och styrka...

Försöker skriva mig till den kärlek jag känner till dig,
Emgion.
Tvilling.