Otillräckligheten, skammen, längtan, närheten och avskedet: allt som säkert är sant, allt som jag säkert skulle må bättre av att inte dö av (eftersom jag dör).

Genom natten en kornblixt, långt borta.

Jag själv, denna splittrade kärna av skam och vilja, otillräcklighet och vila, längtan och förnöjsamhet, närhet och avskildhet, avsked och möte: vem är jag?

Ett råd kommer glidande ur årens glömska, som en mörk skugga i flodens bakvatten: lyssna till dina känslor. Tag dem på allvar.

Men vad ska jag göra?

Denna förtvivlan. Att inte veta (ändå vet jag). Att inte våga (ändå har jag vågat mycket).

Jag lyssnar på någon som sjunger om en annan skugga. Har jag en ängel på min axel? Och vad heter den?

Jag vet inte, men vet. Jag törs inte tro. Eller törs jag tro? Törs jag tro?