Det finns anomalier som man är så van vid att man inte märker dem. Vi svenskar ser Sverige som det försiktiga landet lagom men omvärlden ser det som extremt i sin sekularitet och fokus på självförverkligande. En annan sådan anomali är rädslan i vår kultur för ord som ”bra” och ”dåligt” och andra värdeomdömen. I finare salonger är det i princip tabu att använda dem i etiska och estetiska samtal. Man kan möjligen säga att en tennisspelare eller en borrmaskin är bra men inte en artist. I stället måste man säga att man "gillar" artisten eller något liknande för att poängtera att det bara handlar om en subjektiv åsikt. Ännu konstigare blir det i vissa etiska frågor. Jag har hört i övrigt förnuftiga personer säga att de "tycker" kvinnlig könsstympning är dåligt. Inte ens om man pressar dem kan de säga att det "är" dåligt. Vi tänker inte på det, men detta fenomen är speciellt för vissa västerländska kretsar i vår tid. Det är ett slags mode. Antagligen ligger en sympatisk önskan att vara ödmjuk och tolerant bakom. Möjligen också misstänksamhet mot absoluta sanningar. Problemet är att det handikappar vårt tänkande och försvårar samtal om viktiga ämnen.

Inom filosofin kallar man satser som inte har ett bevisbart sakinnehåll ”värdesatser” och brukar säga att de inte kan vara sanna eller falska. Typiska värdesatser är ”Sushi är gott” och ”AIK är bäst”. Det är uppenbart att de uttrycker personliga åsikter som det kanske inte tjänar mycket till att argumentera sakligt emot. Men gäller detsamma satser som ”Picasso är en stor konstnär” och ” kvinnlig könsstympning är dåligt”? Jag menar att det inte gör det. Jag menar att sådana satser inte bara är uttryck för individuella preferenser. Tvärtom har de ofta vidare betydelse och ingår i en meningsfull och viktig diskussion. Jag vill också hävda att det vi ser som typiska värdesatser ibland är bevisbara.

Låt oss börja med estetiska frågor. Ännu under första halvan av nittonhundratalet var det självklart att kritiker slog fast sina värderingar utan förbehåll. Man skrev ”X är en obetydlig epigon” eller ”Y är utan tvivel sin generations främste inom detta område”. Här måste jag påpeka en självklarhet. Uttalanden som dessa innehåller alltid ett underförstått ”jag anser” eller ”min uppfattning är”. Att säga ”Jag tycker rött är fint” är lika fånigt som ”Jag känner mig trött”. Det är ett uttryck för vår skräck för värdesatser att vi skriver ut sådana markeringar fast de är redundanta. Inte ens tidernas mest imposanta kritiker inbillade sig att de hade tillgång till några eviga sanningar. De gjorde sina bedömningar utifrån sin erfarenhet och kunskap och var ofta övertygade om att de hade rätt. Men att det handlade om deras omdömen och inte fakta var självklart. Lika självklart var det att de kunde ha fel. Dock, tron att det fanns en riktig bedömning av låt oss säga ett litterärt verk innebar att diskussion var möjlig och fruktbar. Sakliga argument var grunden. Det var möjligt att, under inflytande av ny information, ändra sin uppfattning. Gides omvärdering av På spaning efter den tid som flytt är berömd. Som lektör yrkade han på refus. Senare omvärderade han sin bedömning och sa att det var hans livs största misstag. Idag är diskussionen runt estetiska bedömningar meningslös. Om estetiska värderingar enbart är subjektiva finns det inget att diskutera och inga ”misstag” kan begås. Det blir bara ”förut kände jag si, nu känner jag så”. Samtidigt blir det omöjligt för oss att lära av varandra och att skapa en allmänt vedertagen uppfattning.

På spaning efter den tid som flytt anses vara ett mästerverk och ett av nittonhundratalets stora klassiker. Detta innebär inte att vi vet att det är så men att den kunskap vi har tillgång till tyder på det. Samtidigt är det rimligt att göra invändningar mot verket och hävda att det är överskattat. Det är så vi kommer framåt. Alltså: vi har inte tillgång till en absolut sanning men vi arbetar för att komma så nära sanningen som möjligt. Det finns inget facit. Det finns inga avgörande experiment vi kan genomföra för att falsifiera vår bedömning. Men saklig argumentation är möjlig. En stor mängd kloka och insatta individers samlade bedömning bildar en approximation av sanningen. Målet för individuella bedömningar och för samtalet är att komma så nära en riktig värdering som möjligt.

Jag vill formulera min ståndpunkt ännu tydligare. Jag hävdar att det är rimligt att säga att det existerar sanning i estetiska frågor. I ett visst sammanhang, säg den västerländska nittonhundratalslitteraturen, finns en korrekt värdering av På spaning efter den tid som flytt som avser dess litterära betydelse och kvalitet. Kort sagt hur bra den är. Dock, så länge Gud fader inte stiger ner från sin himmel och upplyser oss dödliga om hur det ligger till kommer den korrekta värderingen vara fördold för oss. Vi måste fortsätta vår diskussion. Väga argument mot varandra, läsa och läsa om verket, jämföra med andra verk och så vidare. Motivera våra ståndpunkter. Att värdera konstnärliga verk är svårt och vi har alla blinda fläckar, personliga tycken, kulturella skygglappar och fördomar. Vi måste försöka kompensera för dem men det är bara möjligt till en gräns på det personliga planet. Gemensamt kan vi komma längre, och närma oss en objektiv värdering. På detta sätt närmar vi oss det sanna värdet. Det är lite som en kruka med ärtor: vi kan individuellt göra mer eller mindre goda uppskattningar av hur många ärtor den innehåller. Ju fler som gör oberoende bedömningar desto bättre tenderar den samlade uppskattningen att bli. Det finns ett sant värde på antalet, det vet vi, fast inte vilket det är. Skillnaden mot litterära verk är att man kan hälla ut ärtor ur en kruka och räkna dem.

För många är denna skillnad avgörande. De menar att i och med att det inte går att fastställa sanningen objektivt finns den inte. Nackdelen med denna inställning är att alla estetiska bedömningar blir privata. Recensioner handlar om kritikerns känsloliv och dagsform. Skillnaden mellan Beethovens tredje symfoni och min kollegas egna låtar är bara en subjektiv, mer eller mindre slumpmässig upplevelse. Men hur skall man kunna utveckla och vidga sin smak om det inte finns några indikationer om vad som är bra och dåligt? Hur skall man kunna få någon överblick utan kritik som försöker se bredare perspektiv? Och hur skall en musiker eller författare utmana och utveckla sitt konstnärskap om allt är fråga om tycke och smak?

Estetisk värdering är komplex. Den innehåller tveklöst både sakliga, rationella komponenter och subjektiva, emotionella. God kritik kräver balans mellan dessa. Förmågan att registrera sina egna reaktioner och plocka isär, analysera och sätta dem i sitt sammanhang. Den sakliga komponenten kan diskuteras utifrån objektiva kriterier. Hur kompetent är hantverket, är det helgjutet? Är verket originellt eller bygger det på andra, har det något att säga? Frågor som dessa får olika svar hos olika bedömare men sakliga argument kan vägas mot varandra. Majoritetsbedömningar kan formas. Det är tydligt att det finns bättre och sämre svar på dessa frågor och att vissa svar är objektivt felaktiga. Den subjektiva komponenten är annorlunda och till sin natur - subjektiv. Varje individuell reaktion är i någon mening sann. Den kan bygga på dålig överblick, självsuggestion, temporära känslomässiga lägen och bristande estetisk känslighet/förmåga, men sådant är besvärligt att diskutera. I praktiken måste varje individs rapporterade upplevelser accepteras. Individuella estetiska värderingar är osäkra men de är inte meningslösa för andra. Dels hjälper kunniga kritiker vars omdöme vi har lärt oss att hitta fram till det som är värdefullt. Dels bildas genom många kritikers arbete under lång tid en slags konsensus som är en approximation av sanningen. Estetiska bedömningar från samtiden är alltid osäkra och beroende av moden och tillfälligheter. Men över tid konvergerar de. Därför kan vi vara trygga i att klassiker som Shakespeare, Beethoven, Li Bai, Hokusai och Rembrandt är bra. Att hävda att det bara är åsikter eller kulturella konventioner är orimligt.

Etiska frågor är annorlunda. För det första måste vi konstatera att det finns färdiga etiska system som föreskriver vilka handlingar som är goda och vilka som är onda. Satsen ”Det är fel att äta kokött” är till exempel sann inom vissa föreställningsvärldar och falsk i många andra. Inom ett visst etiskt system är den är till och med bevisbar. Hinduismen och veganismen stipulerar att det är fel att äta kor, kristendomen och islam saknar sådana förbud. Detta är alltså inte åsikter utan fakta. Men utanför dessa system är många etiska satser meningslösa eller i varje fall svåra att förhålla sig till. Begreppet ”synd” är till exempel innehållslöst för många moderna människor. I det följande bortser vi från dessa specialfall.

Jag menar att man kan säga att etiska satser är objektivt sanna eller falska även utanför specifika etiska system. Detta kräver dock en kontext. Ur universums synvinkel finns bara kall determinism men vi kan begränsa oss till vår mänskliga horisont. Det är rimligt att utgå ifrån att mänskligt välbefinnande är bra och lidande är dåligt. Med det som grund blir många etiska värdesatser bevisbara. Ta satsen ”Kvinnlig könsstympning är dåligt”. Vi kan välja ut 10 000 trettonåriga flickor slumpmässigt världen över. På hälften genomför vi en så kallad kvinnlig omskärelse, gärna med en trasig glasflaska. För flickorna i kontrollgruppen ställer vi i stället till med en fest. Sedan mäter vi lidandet i alla flickornas liv under de följande trettio åren. Slutligen jämför vi lidandet i de två grupperna och kontrollerar för alla ovidkommande faktorer. Lyckligtvis behöver vi inte genomföra detta experiment eftersom alla vet hur jämförelsen skulle utfalla. Poängen är att lidande går att mäta. Utfall i form av hälsa, livslängd, sociala problem går att kvantifiera. Vi kan resonera på liknande vis runt satser som ”Hämnd är dåligt”, ”Vaccinering av barn är bra”, ”Utbildning av flickor är bra” och ”Korruption är dåligt” och så vidare. I samtliga dessa fall kan vi bevisa att satserna är sanna genom att studera utfallet i form av mänskligt välbefinnande. I en värld där vi accepterar att mänskligt lidande är dåligt är dessa värdesatser bevisbara. Att säga att de bara är åsikter är nosens. Återigen, man kan hävda att mänskligt lidande inte är dåligt i sig eller att det är Guds vilja att kvinnor går klädda i säckar. Men om man underkänner sådana tankesystem måste man också kunna säga att kvinnlig könsstympning är fel.

Det förtjänar att påpeka att etiska satser av det här slaget inte är absoluta. Det finns alltid undantag. Inte minst kan man skapa situationer då sanna etiska satser ställs mot varandra. Är det till exempel rätt att tortera en fånge för att rädda livet på fem oskyldiga? Diskussionen runt rätt och fel har pågått i tusentals år och kommer inte att avslutas i brådrasket. Den är komplicerad. Min poäng är bara att den är möjlig och i högsta grad meningsfull om man resonerar utifrån ett objektivt kriterium: mänskligt välbefinnande. Jag menar att det är viktigt att vi slutar säga att vi anser att kvinnlig omskärelse eller hedersmord är fel som om det handlade om vår inställning till maträtter eller folkdräkter. I stället måste vi ha en etisk diskussion värd namnet och lägga den till grund för vårt handlande.

En invändning mot mänskligt välbefinnande som grundläggande kriterium för vad som är bra och dåligt är att den är för begränsad. Innebär det att djurs lidande inte betyder något? Betyder det att vi kan förstöra naturen hur som helst utan att det spelar någon roll? Frågorna är inte nya men de växer i betydelse i takt med att vi människor orsakar allt mer lidande för andra kännande varelser och förstör mer och mer av vår planet. Jag är inte klar med frågorna men jag tror vi behöver utvidga grunden för etiska resonemang så att de även inkluderar andra högre djur, som vi vet har ett känsloliv som liknar vårt. Men vägandet mellan mänskligt lidande och till exempel våra tamdjurs är komplicerat. Hur mycket lidande för en ko är rimligt för att vi människor skall få våra hamburgare? När det gäller den skada vi orsakar planeten genom vår framfart, till exempel genom klimatförändringar, nedsmutsning, överutnyttjande av resurser och så vidare tycker jag det är en etiskt mycket enklare fråga. Dessa problem orsakar en massa onödigt mänskligt lidande. I många fall kan man räkna på förstörelsen och konstatera att den är en dålig affär om man ser till helheten. Orsaken att vi ändå beter oss som vi gör är att det för individer, företag och länder är lönsamt att göra det. I botten ligger ofta olika varianter på allmänningens tragedi. Allmänna tillgångar, som rent vatten, ren luft och havens resurser är ”gratis” och överutnyttjas därför till nackdel för alla. Lösningen ligger i att skapa system som gör att den som utnyttjar en resurs betalar dess verkliga värde. Problemet är därmed inte ett etiskt problem utan ett (gigantiskt) praktiskt.