en man i sina bästa år.

stod vid en tjärn

under sin värsta stund

allt var över

Med en jordmån kargare än salt

Försökte han odla sig själv

sina dagar och nätter

sin himmel och de tårar som brann

vattnet blev det som förenade 

Ur ett djup till ett annat

Tunna dimridåer ovan vattnet

rörde sig förföriskt

i den stillsamt mjuka vinden

vaggandes en varelse

riven av misstrons törntaggar

ögonen slöt sig och ro infann sig

Man kunde tro att allt borde vara kaos

trots detta slöt sig sorgens stilla famn

kring mannen vars tårar tog slut

gång på gång under tider av sökande

aldrig fann hans själ några rötter

att jorda en sällsam storm

Istället stod han stark i det yttre

som nu slutligen rämnade