det finns ett fönster som vetter ut mot ingenting, där snöflingorna föll stillsamt, som världens alla själar mot en bottenlös avgrund, allt sker i ultrarapid, så även döendet, och ögonblicket ryms aldrig i dina händer, dagsländan är inte medveten om sig själv förrän döden reser sig som en sol och får landskapet att lysa i extatiska färger, och din dröm var en påfågel som fällde ut sina vingar, gjorde sig stor och blickade ut över världen med sina ditmålade ögon,
konstverket formade människan, drejade henne med sina händer till en vas att fyllas med död och förmultning, en process vars renhet endast solkades ned av gudarna, och i fåfänga försöker vi forma tiden till en avbild av oss själva, bygga ett sandslott av vatten, ett oformligt rus som bara är verklig i drömmen, och avgrunden där insekten kryper ut från guds synfält och faller oupphörligen är en omöjlighet, bara av fantasin räddas själen, som en fallskärm som fälls ut för att göra fallet mjukare, vi bär lögnen som en abstrakt fågelunge innanför bröstbenet, som ett slags perfekta monument av det tyglade vansinnet,