För de som har fallenhet för
vanföreställningar om out-
lösta energier,
andevärldar och döda som
går igen är kyrkogårdarnas
gravar en av de platser där
deras fantasier kan få inspi-
ration och att vandra där en
oktobernatt lämnar ingen
oberörd.

För ändå och trots att kyrko-
gården är dödens sovrum
är det mer liv där än bland
många levande
när benrangelmännen dansar
på sina gravar och Edgar Allan
Poe irrar berusat vilse omkring
bland gravvalven och kommer
inte ihåg var han låg medan
korpens öga bespeglar allt.

Allt är tyst men i rörelse
när intet mänskligt öga ser,
och vem vet vad som sker
i de dödas rike
för de dödas hjärtan
skvallrar inte om de dödas
okända mördare.

Medan Medusas huvud
spökar bland gravarna
och det sjuhövdade huvudets
ögon genskjuter alla
spekulationer om tingens
ordning och egentliga värde
i dess maskätna mull
är det tystnaden som talar,
till dess solklotets eld
förvandlar allt till öken
och elementens lagar
inristats med eldskrift
bland stjärnhoparna.

Denna korsbefruktningens
korseld av urkraft
rådande i skapelsen av
universums outgrundliga
lagar med den eldskrift
som kan uttydas på
stjärnhimlen av stjärnors
födelse och död
därav intet återskapas av alltet
och intet i skapelsens krona.

~