Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Är det dofterna, smakerna eller relationerna som lyser starkast på hågkomstens himmel? Eller är det känslan under fotsulan, förmedlad av det runda gruset.


Vad ska jag minnas, hur ska jag minnas?

Många långa år innan vägen saltades ordentligt.
Grusvägen som var alldeles blekt, solblekt, brun.
Slät där traktorhjulen rullat, bilarna, likt ångvältar.
Höjnaden i mitten, den som utmanade:
– Där kan du inte gå hela vägen till brevlådan.
Det gick! Det gick med det triumferande leende som bara en tio-åring kan uppbåda:
– Jag kan visst! Titta!

Lösgruset ytterst i vägkanten, rullstensås om det ville sig illa.
Den gav fart under fötterna när blomman i diket växte lite för långt bort, när cykelhjulet valde annan väg än styret i kurvan.

Den ångvältslena, släta, utsmetade, utstrykna vägbanan.
Som att gå på silke.
Det gick att springa ned till småbåtshamnen eller till ett av baden.
Hårt, lent. Vägsilke.

Efter regniga nätter fanns det platta, utsmetade grodor intryckta djupt i vägbanan. De torkade ihop så fort.
Grodor är som gurkor, mest vatten.

Somrarna levdes barfota med avklippta jeans och smultronröda fingertoppar.
Sorglösa somrar.

Idag.
Vattnet blev kallare med åren, vägen saltas och grusas regelbundet.
Att gå barfota i krossat, vasst grus lockar inte barn längre.

Sträckan till brevlådan avverkas med fåtal steg och smultronen,
ja de växer så långt ner nuförtiden.
Illusionen och minnet av det silkeslena, av värmen, de vibrerande dagarna, är så stark att den klarar av att lägga sitt filter på årets sommar.
Med barnets hörsel och känsel tas sommaren förhoppningsfullt emot
än idag.

Nutiden, sammanhanget, läser av och väljer att förstå hur dåtiden förskaffade sig. Det ryms så mycket nutid i dåtid som med bred pensel färgar hågkomsten och skapar tolkning.
Äldre generationer sluter sina led och sina skrivbordslådor.
Städar, återger, berättar, levandegör. Låt det gå i arv.
Minnena, berättelserna, relationerna.

Fötterna minns gruset.
Fingrarna minns den kluvna vedklabben.
Näsan minns doften av björkris i bastun.
Ögonen minns tallens och björkens kamp, deras strävan att nå himlen först.
Hörseln minns suset i trädtoppen i båthamnen och det sugande, slurpande ljud strömmingen ger ifrån sig när fingrarna tränger in bakom gälen och vrider om nacken.
Kroppen minns.
Balansakten på hemmabyggda surfingbrädan, på den ihopsurrade flotten, i plastekan, på stegen upp till fågelboet.
Hjärtat minns pannkakorna, strömmingssotarna, samtalen i bastun, på verandan i ljumma sommarnätter.
Så ska det minnas.
Med kroppen.




Prosa (Kortnovell) av TinaNahkuri VIP
Läst 150 gånger och applåderad av 4 personer
Publicerad 2021-08-03 12:35



Bookmark and Share


  dorotea VIP
budskapet är viktigt. dina ord är som en vacker komposition till livet: ja! så är livet och vi ska berätta, levandegöra och låta det gå i arv!

2021-08-05

    ej medlem längre
En sådan väg har också jag känt under mina fötter. Och självklart ska man minnas med kroppen. Men det är inte helt lätt att återkalla kroppens minnen. Man behöver en cykel för att minnas fullt ut hur det är att cykla.
2021-08-03
  > Nästa text
< Föregående

TinaNahkuri
TinaNahkuri VIP