En nyligt timad naturupplevelse: Rödfläckig inlandszombie. Några av dess igenkänningstecken är stickig blick och hasande gång. Jag såg den faktiskt under parningssäsongen när den hade blivit liggande med ändan opp och blev pådammad från olika håll av andra zombies. "Tjääärleksliiiv" väste den under leken. Sedan hasade den vidare in i ett läroverk för att äta barnahjärnor.

Kännetecknande för inlandszombien är att den inte tycks inveckla sig i allt för stora händelser annat än genom namnlistor och har mycket fixa vanor. Efter inplantering av den pangalaktiska universalzombien så är arten hotad och jag schasade bort en hop av dem som försökte ingripa i inlandzombiens lek och de skuttade och hasade bort. Döm om min häpnad när den inhemska zombien då häver ur sig en beskyllning mot mig om "jasism".

Rätt skall vara rätt. Jag vill inte att någon enda art skall dö ut utan vill ha ett rikt och blandat zombieliv i sådana mängder som Borås zoo och skräckkabinett kan hantera. Där bör finnas några gränser. Som vid deras offentliga uppvisningar av "kärleksliv" och ätandet av barnahjärnor samt attacker mot levande personer.