det där gråtmilda snyftandet
tårarna som faller som regn

den där skulden du bär
självförvållad (tror du)

patetisk, så patetisk är du
är det, detta livet

men så se dig i spegeln
se bortom bilden av dig själv

den du målat upp
i svart och vitt

aldrig några nyanser
där emellan

så beige
så ledsamt

hur ska någon kunna skratta
i ditt sällskap

när du bär tyngden av det
som inte behöver bäras

en osynlig självpåtagen roll
som inte är du

den du kan vara
den du borde vara

sprick upp, sprick upp
som troll i solsken

låt missmodet lösas upp
som lättande dimma

i denna befriande
morgontimma