PARADIGM

Livets små ögonblick har, som ofta varit små gemensamma sinnesnärvaron. Underbart förnams känslor, de gånger som detta gavs intimt.
Förövrigt, de gånger när vi borde varit stilla och tysta. Endast det nakna lyckoruset brusade, när fingertoppar kände varandras puls.
Förnam i kroppen en lättnad, efter att ha förlorat all respekt för varandras integritet.

Friheten det var det den gången, vi sågs, undrar fullmånen.

Okända för varandra. Endast ansiktet, rodnade. Lyste med stora ögon på himlavalvet och blinkat.
Ett direkt hånskratt, med munnen .
Kanske, kanske inte.
Nu förverkligades, dina drömmar, mina drömmar.

Kanske vår tid tillsammans, blivit två sekunder av evigheten.

Då kysste jag din kind sade;
Hej du är bra.

Varför måste allting vara så svårt.
Varför görs Allt så banalt.
Måste orden förintas.
Nutid är i våra hjärtan.
Hur dödas ändå omgivningen.

Allt skall komma att baseras på vår handling i framtiden.

Vi blir enbart några listade runor
Några inhuggna med kniv
Karvade snitt genom dålig Bark
Murket träd i ett Kanske

Som ett Inte arbete
Som är helt Varför, Varför
Känslor som aldrig Kan
Bör förstås av den
Se ett som aldrig kan

Förverkligandet är ett mål, en självinsikt.
Okej, detta är en självdestruktiv saga.
Vi alla måste genomgå,
för kunna se framtiden i det förflutna.

Vem är du
Vem är jag
Vem är vi alla
som hoppats

intensivt kan man mötas
kravlöst delvis förstörda
ändå oförstådda
för varandras innersta väsen
våra liv uppradade
stora som måltavlorna
N:o 7 på skyttebanan

Genomborrade av tusentals kulor
Ihåliga hjärtlösa hänger våra
Pappfigurer krutbeskjutna

Småningom kommer naturen,
återta oss till vår rätta existens.

vart blir vi

Tom sönderskjuten kropp
Ett skal som aldrig fick berätta
Vart dumheten hade som mål

med sin längtan

Bosse 160821