Vid slutet av drömmen
sitter jag på bryggan av mitt liv
och ser ringarna från alla stenar
äntligen börjar lägga sig

Jag kan meta efter minnen
men i ensamheten här
föredrar jag nog att andas
med solnedgångens magi

Så mycket har förändrats
längs med stenbotten
dit minusgraderna ej kom
trots tidens bittra kyla

Soluppgångarna saknar värde
men ljuset var aldrig det
jag levde för när mörkret
gav mig alla starka erfarenheter