Hans byxor sitter så löst, ständigt åker de ner.
Jag funderar på, om det inte görs mindre storlekar för män.
Det kanske inte finns byxor för så smala höfter, så smala ben.

Mina byxor är också för stora, sedan vi blev tillsammans har jag tappat flera kilon. Ändå är mina lår svällande, mina vader tunga.

Ingen av oss kan bära byxor på rätt sätt, de bara faller av och flyger iväg, lämnar oss byxlösa. Hans pinnsmala ben blottade - mina runda med ränder.

Jag räknar mina revben och oroar mig för diabetes, han rakar sin skäggstubb och drar åt sin rem.

Ensam låg jag inatt och grät, han kunde inte trösta mig, för han visste inte hur man gjorde. Ensam är jag idag, förlåt sa han utan att komma närmare.