Jag stannade till vid sidan av vägen, medans det tysta landskapet, de avlägsna bergen ekade om dess bottenlöshet, vinden om luftens utdöda tomrum. Ur tystnadens skärande tvivel smög en mild ström av vemod och frågorna, planerna, besluten började spöka i mitt huvud i den tröstlösa ödemarken.
Solen höll på att slockna vid horisontlinjen, underkasta sig himmelens underverk medans den unga natten tänt upp fjärran städer och samhällen i stjärnors åsyn.

Jag var nära att vända om, en gång och bara en gång för alla fly in i civilisationens utstakade och alltigenom försjuknade mönster, försaka resfebern som drabbat min enslighet, ge upp vandrandet och låta de månupplysta och laglösa nätterna på godståg förbli i min minnes trygga ask.