Mina ögon är oense,
den ene vill se,
den andre leker blind.

Jag är kluven i två,
delarna trevar
i tydlighet och i töcken
i skärpa och i smog

jag famlar och jag
längtar efter stjärnan i gryningen

och när gryningen kommer, och
jag ser ljuset,

från en omdömeslös sol
blir jag halvt bländad,
halvt förförd,
halvt förledd
av solen från förr,
som fortsätter flamma och
envisas med att den värmer mig,

men jag hamnar i istid,
när jag trillar tillbaka i destruktivitet,

och då kommer

skymningen,
och mörkret faller sig på.
svedd av de giftiga strålarna och jag
vibrerar av värmefrossa

viljans välmening
menar inte väl nu

för nu är det förfärligt,
ordfattigt outhärdligt

Det vidsynta öga vill se,
öppna upp mot det ömma.

Det trångsynta ögat
vill bara glömma.

Mörkerskygg och i bråddjup plåga

det lilla ögat
frågar solen,
om den lömska lågan
kan värma mig igen

det är så tryggt att vara solblind och
kramas av förpestade strålar,
välja välbekant värk
framför obekant ont

men jag har blivit så ljusskygg,

för solen skiner men den sviker

och jag vet inte
om
en sann sol
finns
alls

med mina två oense ögon,
jag söker ett par nya glasögon
som kan bryta
solljuset
ärligt