Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Ofelia- Del 1- Fallandet

På min sovrumsvägg har jag en tavla av Ofelia. Jag har önskat mig den så länge jag kan minnas. Och nu finns hon där. Ofelia i sina vatten. Drunkningsdöden förskönad.

Innan jag somnar tittar jag på henne. När jag vaknar ser jag henne. Jag drömmer om henne på nätterna. Dras in i tavlan, ner i vattnet. Blir liggande bland blad och näckrosor.

Jag har så svårt att vakna om morgnarna. Som om mina ögon fortfarande var fyllda av sjövatten och lera.

Jag har alltid tänkt mig min egen död som drunkning. Jag tänker mig den döden som vacker. Men egentligen är den inte det. Den är ful. Svampig, blek och uppsvälld. Jag tänkte aldrig på det.

*

Om jag vore Ofelia, och du vatten, skulle jag aldrig hittas igen. Jag ser framför mig hur sjön skulle draggas om och om igen, utan spår. Det finns något lockande i det.

Dina vatten. Så mörka och så djupa att det enda man kan göra är att falla, falla och fortsätta falla. När jag är redo att lägga mig på bottnarna, somna intill skatter, finns där inga bottnar, och inga skatter. Bara evigheter av mörker.

Kanske blandar jag ihop det. Älskandets fallande, och detta. Att låta sig falla ner i någon annans mörker. Att ge sig hän, men tappa bort sig själv på vägen.

*

Är det för simhuden mellan mina tår som jag tänker att jag ska vara här? Att jag hör hemma. Att jag någon gång ska nå någon slags botten, hitta något slags skatter.

Är det för att jag känner mörkret bättre än ljuset, som jag känner mig så trygg i dina vatten? Så omsluten, vaggad. Som att jag kan navigera, som att jag kan se.

Jag låter dig fylla alla håligheter jag har, vagga mig i mörkret, i evigheten. Så lätt det vore att bara släppa taget, låta dig sluka mig hel. Inte lämna några spår.

*

Jag vaknar till tavlan. Det är som att jag bor i den. Eller den i mig.

Kommer du ihåg den där gången när du sa att du ville flytta in i mig? Att du ville bygga bo i mig. Jag förstod inte då. Tänkte att bättre vore att vara tillsammans i dig, i ditt lugn. Jag förstod inte då. Att det bara var en illusion, det där spegelblanka, stilla. Bara till för att locka mig närmare. Få mig att falla.

Glittret på ytan, solen som reflekterades. Jag såg aldrig mörkret och djupet där under. Eller så gjorde jag det.




Fri vers (Prosapoesi) av isa_stardust
Läst 119 gånger och applåderad av 2 personer
Publicerad 2021-08-22 16:34



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

isa_stardust