GrävlingenPistagerosa midnatt. Den som aldrig töar bort. Men inte heller riktigt stannar kvar. Blunda du hägring av vinterns rimfrost och jag ska ställa samma fråga igen: Varför flyger den döda fjärilen in i drakens eldslukande famn? Ylande ekoxbaggar ser skymningen innan den visat upp sig, som poserande mannekäng. Vidsträckta äventyr seglar iväg på sjö av glas. Skulle inte då vingar redan förbytts till himmelska smultron. Fundersam och en gnutta vemodig grizzlybjörnens poesi darrar du asplövssaga. Sjöjungfrun inom mig ser ljusets klagan, ännu fastän mörkret inom grävlingen i sin ametistgrotta hon finner sig själv. Stundtals mogna gyllene hjortron smälter i min mun. Frestad att lockas med på en livsresa genom tiden som är vår morgondag. Drömmer inte ens om de vargar som bar mig. Sorgligt, så sorgligt. Tristessens tistlar av sterlingsilver smeker min hud. När höstens guldschakaler kryper ihop och formas till yin yang, allt jag kan göra är att se på. Vidrör mig själv för att känna samma närhet, men ack så långt ifrån. Den vita grusgången vars fotspår får mig att undra, över vart leder mina steg. Ja, min rosenkvarts säger att jag ska följa hjärtat. Ametisten säger mig att följa drömmarna.
Fri vers
av
Black raven
Läst 90 gånger och applåderad av 2 personer Publicerad 2021-08-28 12:04
|
Nästa text
Föregående Black raven |