Det var en sådan där fest, med en mängd inbjudna människor, i ett stort hus med vackra men bleka färger. Där fanns vitt, blått, grönt, rött, orange, svart, brunt och diverse nyanser som det knappt gick att ha vetat namnet på. Där fanns förstås värdparet och så en massa andra människor, någonstans mellan fyrtio stycken och kanske några fler, en tvåhundra fötter trampade runt i runda slängar. De hade ätit och druckit, blivit en smula i hatten säkert och troligen i benen även. En man kom sig för med att se på en mans fru, det var troligt eftersom där var ett par och de var ringmärkta som om de vore fåglar ungefär. Gästerna var som klädda till fest och det var den där mannen även. Han blev tilltalad av mannen i huset, med litet myndig stämma, så gott det nu ville sig. Mannen som ännu inte blivit helt som presenterad svarade med lätt och ledig stämma, bara litet låg och liksom dov.
- Ni ser på min fru?
Mannen som kände sig tilltalad, såg sig omkring och svarade sedan.
- Jag ser på en kvinna, jaså hon är er fru?
- Jag finner min herre vara oförskämd.
- Verkligen?
- Ja, får jag fråga, varför ser ni på min fru?
- Betraktar ni henne som en ägodel, som en slav ni känner att ni har ett visst ansvar för, då hon är omyndigförklarad, som om inte kan svara för sig själv?
- Vad?
- Åh, ni hörde nog vad jag sade. Är det här 1889 eller lever vi i ett något mer utvecklat samhälle?
- Jag, hon, vi…
- För att säga som det är. Jag ser på en kvinna. Hon har en klänning på sig. Även om den just nu är väldigt ljust röd, så kommer den att (mannens klocka satt då ännu på vänster handled) omkring arton minuter efter nio att ha en markant fläck på sig. Det är fläckens plats jag ser på, som ännu är just obefläckad.
- Vad menar ni med det? Ni kan omöjligt veta… tänker ni… har ni för avsikt… tänk på att ni är gäst i mitt hus.
- Och att jag dricker ur ert glas, eller är glaset verkligen ert? Jag kan ju ha haft det med mig.
Och ur tomma luften uppenbarade sig nu en liten blå tygväska i mannens ena hand. Den var försedd med blixtlås och var för tillfället stängd.
- Vad, hur…
- Såg ni den inte? Den har funnits där hela tiden för er att se, fråga era andra gäster, de kommer nog att veta besked. Eller så har de bara inte just tänkt på saken. Men nu när de kan se den, kommer de nog anta att jag bar på den när jag kom.
- Hur kan ni veta nu, vad som kommer att hända sedan? Det kan ni inte veta. Klockan nio skall vi sitta till bords, äta dessert, dricka något till och ha det trevligt tillsammans. Vi kommer att sitta vid ett runt bord där borta och ni kommer att sitta vid ett runt bord flera meter från vårt.
- Så är det. Alldeles så. Svarade främlingen.
- Nu går vi till vårt bord och jag föreslår att alla andra går till sina bord, vilka är märkta med namn av olika blommor i skrift. Var och en av er gäster fick veta var ni skulle sitta, redan vid middagen och om ni minglat klart nu, tar vi en sittning till bords igen.
Människorna runt omkring gick mycket riktigt till angivna platser som satte sig efter att ha rört på benen en smula. Mannen i värdparet önskade åter tala och gjorde med händerna gesten som bad han om tystnad. Händerna föll från en viss höjd, sakta ned mot hans lår, varför mumlet och sorlet fanns sig för gott att vila sig.
- Vi har bjudit in er för att fira och för att tala om vad vi firar för något. De flesta av er vet redan en del och nu kommer ni att kunna få veta något mera.
Det var tyst i den stora salen och förväntan lyste ur uppmärksamma ögon, nyfikna som församlingen var på vad som komma skulle.
- Som ni vet firar jag och min hustru att vi varit gifta i tjugofem år nu, att vi har fyra barn och att vi skulle ha haft sju. Men det blir inte alltid som en människa har räknat med. Ibland får en människa ta det som det kommer och vi har haft såväl lycka som olycka och så är det vanligen.
Det hördes spridda låga utrop, spridda försök att applådera och gratulera. Men de tystnade igen, mannens händer steg upp och sjönk ned igen, som för att dämpa gästernas möjliga entusiasm.
En av gästerna reste sig upp och pekade på den talandes fru.
- Er frus klänning. Det händer något med den. Det bildas en fläck på den.
- Vad?
- Se på er fru, fläcken var nyss liten men nu växer den sig större.
Kvinnan som yttrat sig lät häpen och upphetsad.
- Det ser precis ut som en fläck av blod.
Upprörda gäster började prata i munnen på varandra och häpnade över att ingenting hörts eller setts hända. Fläcken fanns mycket riktigt där och mannen kastade ett öga på vägguret i salen. Det var stort och gick inte gärna att missa. Den stod på tjugoett och arton. Han blev häpen, förvirrad och även arg.
- Vad har ni gjort med min fru?
Värden vände sig mot ett runt bord omkring fem meter ifrån där han själv satt. Främlingen blev sedd på, tydligen talad till, men satt med händerna placerade fullt synliga på bordets vita duk och de höll inte i någonting alls.
Värdens fru hade mycket riktigt en ljust röd klänning på sig och ungefär där hjärtat borde sitta innanför huden, hade färgats mörkt röd. Kvinnan ifråga gav inte ett ljud ifrån sig, men verkade inte det minsta skadad heller.
- Henrik, hon vände sig här till sin make, det ser verkligen ut som blod, men det känns inte som ett sår i huden.
- Monika, det kanske bara är som det känns ännu. Gå och se efter om det är något, ta med dig en av dina väninnor.
- Jag är strax tillbaka. Och tillade sedan vänd till en kvinna.
- Gisela, kan du följa med mig en stund?
De båda kvinnorna slog följe och avlägsnade sig ut salen. Det dröjde ungefär en halv timme innan de kom åter. Den här gången gick det att se ett ombytte skett. Monika kom åter med en rosa klänning på sig, bredvid sin eskorterande väninna.
- Det fanns inget synligt sår och det kändes inte heller som ett. Men som du kan se passade jag i vilket fall på att byta klänning.
- Det tog så lång tid att jag ett tag funderade på att skicka ut en efterlysning.
- Jag passade på att göra en del saker medan vi ändå var borta i ärenden, som att besöka damrummet.
Vänd till den främmande mannen yttrade hon sig vidare.
- Som ni ser, har jag bytt till en annan klänning, så ert lilla partytrick är överspelat nu.
- Är ni säker på den saken, frågade mannen.
- Alldeles säker.
- Nå men då så. För att inte behöva besvära sällskapet vidare är det nog lika så bäst jag avlägsnar mig.
- Ni är för feg för att stanna?
- Ni vill således att jag sitter ned och äter min dessert?
- Ja, det blir en sådan där sak, som ni kan fundera över själv. Vi, min make och jag, låter oss inte skrämmas så lätt.
Mannen gick och satte sig vid det runda bordet igen. Det var precis som om han inte rest sig alls. I de andras ögon hade intermezzot aldrig ägt rum.
Arton minuter över tio gick över i nitton minuter.
Plötsligt pekade en av kvinnorna vid parets bord och höll handen för munnen, som för att dämpa ett utstött rop.
- Vad är det nu, du ser ju alldeles bestört ut.
- Se på klänningen. Fläcken är tillbaka, det ser precis ut som blod. Det var en liten prick först och nu har den växt ut till samma storlek som förra gången.
Åter riktades en som anklagande blick mot bordet där mannen suttit. Men stolen han suttit på var tom. När gästerna vid bordet tillfrågades, hade de inte sett honom resa sig och avlägsna sig.
Ena stunden satt han där och i nästa verkade han ha upplösts i tomma intet.