Jag befinner mig just nu österut.
Turbulent.
Mitt i skottlinjen.
Nånstans hysteriskt och känslodrabbat.

“and girl do I’ve got news for you”

Just här, där jag står nu.
Skulle kunna vara en farlig plats.
För kyssar utan skottsäker väst.
En utmärkande plats för kulturkrockar
på så många sätt. För här skulle jag kunna
pekas ut att stenas till döds.

Min fotograf är med mig på plats.

Och det är så mycket jag har sett med egna ögon.
Så mycket jag bevittnat
som jag knappt kan uttrycka.
Så många glädjetårar. Så mycket blodspill.

Sårade kroppar.
Inälvor. Njurar.
Sörjande mödrar och skrikande barn.


(tittar sig omkring förvirrat)

Glassplitter, tomma varuhus,
folkvimmel vid foodtrucks.
Sprängdåd i närheten av dina
pulsådror mot min hals.
Någon kvinna talade om en
självORDsbombare och refererade till
hjärtskärande skrik och hotfulla
kärleksbrev mot tinningen.


Så jag grät som Mekong floden.
Jag vet att jag får det att låta som Kabul nu,
men hör och häpna.
Känn in ... bilden av vad du ser när du blundar och
ger ditt hjärta: “En tyst minut”      

Hur känns det?
att leva i ett så utsatt område
som här mot min bröstkorg?