Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 


En del texter är verkligen udda. Den här novellen känns oavslutad. Å andra sidan känns det som att den inte har eller kan få någon fortsättning. Kanske kan läsaren tänka sig en fortsättning eller som om den blott är tänkt.


Festen - kortnovell - B - verserad






Det var en sådan där fest, med en mängd
inbjudna människor, i ett stort hus med
vackra men bleka färger. Där fanns vitt,
blått, grönt, rött, orange, svart, brunt och

diverse nyanser som det knappt gick att ha
vetat namnet på. Där fanns förstås värdparet
och så en massa andra människor, någonstans
mellan fyrtio stycken och kanske några fler,

en tvåhundra fötter trampade runt i runda
slängar. De hade ätit och druckit, blivit en
smula i hatten säkert och troligen i benen
även. En man kom sig för med att se på en

mans fru, det var troligt eftersom där var ett
par och de var ringmärkta som om de vore
fåglar ungefär. Gästerna var som klädda till
fest och det var den där mannen även.

Han blev tilltalad av mannen i huset, med
litet myndig stämma, så gott det nu ville sig.
Mannen som ännu inte blivit helt som presen-
terad svarade med lätt och ledig stämma,

bara litet låg och liksom dov.
- Ni ser på min fru?
Mannen som kände sig tilltalad, såg sig omkring
och svarade sedan.

- Jag ser på en kvinna, jaså hon är er fru?
- Jag finner min herre vara oförskämd.
- Verkligen?
- Ja, får jag fråga, varför ser ni på min fru?

- Betraktar ni henne som en ägodel, som en slav
ni känner att ni har ett visst ansvar för, då hon
är omyndigförklarad, som om inte kan svara
för sig själv?

- Vad?
- Åh, ni hörde nog vad jag sade. Är det här 1889
eller lever vi i ett något mer utvecklat samhälle?
- Jag, hon, vi…

- För att säga som det är. Jag ser på en kvinna.
Hon har en klänning på sig. Även om den just nu
är väldigt ljust röd, så kommer den att (mannens
klocka satt då ännu på vänster handled) omkring

arton minuter efter nio att ha en markant fläck på sig.
Det är fläckens plats jag ser på, som ännu är just
obefläckad.
- Vad menar ni med det? Ni kan omöjligt veta…
tänker ni… har ni för avsikt… tänk på att ni är gäst
i mitt hus.

- Och att jag dricker ur ert glas, eller är glaset
verkligen ert? Jag kan ju ha haft det med mig.
Och ur tomma luften uppenbarade sig nu en liten
blå tygväska i mannens ena hand.

Den var försedd med blixtlås och var för tillfället stängd.
- Vad, hur…
- Såg ni den inte? Den har funnits där hela tiden
för er att se, fråga era andra gäster, de kommer nog
att veta besked.

Eller så har de bara inte just tänkt på saken.
Men nu när de kan se den, kommer de nog anta
att jag bar på den när jag kom.

- Hur kan ni veta nu, vad som kommer att
hända sedan? Det kan ni inte veta. Klockan nio
skall vi sitta till bords, äta dessert, dricka något
till och ha det trevligt tillsammans.

Vi kommer att sitta vid ett runt bord där borta
och ni kommer att sitta vid ett runt bord flera
meter från vårt.
- Så är det. Alldeles så. Svarade främlingen.

- Nu går vi till vårt bord och jag föreslår att alla
andra går till sina bord, vilka är märkta med
namn av olika blommor i skrift. Var och en av
er gäster fick veta var ni skulle sitta, redan vid

middagen och om ni minglat klart nu, tar vi en
sittning till bords igen. Människorna runt omkring
gick mycket riktigt till angivna platser som satte sig
efter att ha rört på benen en smula.

Mannen i värdparet önskade åter tala och gjorde
med händerna gesten som bad han om tystnad.
Händerna föll från en viss höjd, sakta ned mot hans lår,
varför mumlet och sorlet fanns sig för gott att vila sig.

- Vi har bjudit in er för att fira och för att tala om vad
vi firar för något. De flesta av er vet redan en del och
nu kommer ni att kunna få veta något mera. Det var
tyst i den stora salen och förväntan lyste ur uppmärk-

samma ögon, nyfikna som församlingen var på vad
som komma skulle.
- Som ni vet firar jag och min hustru att vi varit gifta
i tjugofem år nu, att vi har fyra barn och att vi skulle

ha haft sju. Men det blir inte alltid som en människa
har räknat med. Ibland får en människa ta det som
det kommer och vi har haft såväl lycka som olycka
och så är det vanligen.

Det hördes spridda låga utrop, spridda försök att
applådera och gratulera. Men de tystnade igen,
mannens händer steg upp och sjönk ned igen,
som för att dämpa gästernas möjliga entusiasm.

En av gästerna reste sig upp och pekade på den
talandes fru.
- Er frus klänning. Det händer något med den.
Det bildas en fläck på den.

- Vad?
- Se på er fru, fläcken var nyss liten men nu växer
den sig större.
Kvinnan som yttrat sig lät häpen och upphetsad.

- Det ser precis ut som en fläck av blod.
Upprörda gäster började prata i munnen på varandra
och häpnade över att ingenting hörts eller setts hända.
Fläcken fanns mycket riktigt där och mannen kastade

ett öga på vägguret i salen. Det var stort och gick inte
gärna att missa. Den stod på tjugoett och arton.
Han blev häpen, förvirrad och även arg.
- Vad har ni gjort med min fru?

Värden vände sig mot ett runt bord omkring fem meter
ifrån där han själv satt. Främlingen blev sedd på,
tydligen talad till, men satt med händerna placerade
fullt synliga på bordets vita duk och de höll inte i

någonting alls. Värdens fru hade mycket riktigt en
ljust röd klänning på sig och ungefär där hjärtat borde
sitta innanför huden, hade färgats mörkt röd.
Kvinnan ifråga gav inte ett ljud ifrån sig, men verkade

inte det minsta skadad heller.
- Henrik, hon vände sig här till sin make, det ser verkligen
ut som blod, men det känns inte som ett sår i huden.
- Monika, det kanske bara är som det känns ännu.

Gå och se efter om det är något, ta med dig en av dina
väninnor.
- Jag är strax tillbaka. Och tillade sedan vänd till en kvinna.
- Gisela, kan du följa med mig en stund?

De båda kvinnorna slog följe och avlägsnade sig ut salen.
Det dröjde ungefär en halv timme innan de kom åter.
Den här gången gick det att se ett ombytte skett.
Monika kom åter med en rosa klänning på sig,

bredvid sin eskorterande väninna.
- Det fanns inget synligt sår och det kändes inte heller
som ett. Men som du kan se passade jag i vilket fall på
att byta klänning.

- Det tog så lång tid att jag ett tag funderade på att
skicka ut en efterlysning.
- Jag passade på att göra en del saker medan vi ändå var
borta i ärenden, som att besöka damrummet.

Vänd till den främmande mannen yttrade hon sig vidare.
- Som ni ser, har jag bytt till en annan klänning,
så ert lilla partytrick är överspelat nu.
- Är ni säker på den saken, frågade mannen.

- Alldeles säker.
- Nå men då så. För att inte behöva besvära sällskapet
vidare är det nog lika så bäst jag avlägsnar mig.
- Ni är för feg för att stanna?
- Ni vill således att jag sitter ned och äter min dessert?

- Ja, det blir en sådan där sak, som ni kan fundera över
själv. Vi, min make och jag, låter oss inte skrämmas så lätt.
Mannen gick och satte sig vid det runda bordet igen.
Det var precis som om han inte rest sig alls. I de andras

ögon hade intermezzot aldrig ägt rum. Arton minuter
över tio gick över i nitton minuter. Plötsligt pekade en
av kvinnorna vid parets bord och höll handen för munnen,
som för att dämpa ett utstött rop.

- Vad är det nu, du ser ju alldeles bestört ut.
- Se på klänningen. Fläcken är tillbaka, det ser precis ut
som blod. Det var en liten prick först och nu har den
växt ut till samma storlek som förra gången.

Åter riktades en som anklagande blick mot bordet
där mannen suttit. Men stolen han suttit på var tom.
När gästerna vid bordet tillfrågades, hade de inte sett
honom resa sig eller ens som avlägsna sig.
Ena stunden satt han där och i nästa verkade han ha
upplösts i tomma intet.




Prosa (Kortnovell) av lodjuret/seglare VIP
Läst 121 gånger
Publicerad 2021-08-31 23:45



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

lodjuret/seglare
lodjuret/seglare VIP