titta inte för länge i ögat
förtrollas inte av det svindlande djupet
under ytan sover näcken
och du honom väcker
hör hur han stämmer fiolen
och nu skälver stråkens darr
det brusar vilt ur den djupa skogen
vänd bort blicken
näcken har en omättlig törst
det som en gång var levande
längtar alltid tillbaka
före han föll, tonerna som flödade
ser du blomman, som glider på vattnet
den satt en gång i det hår
hos nymfen som över vattnet svävade
och föll för en intorkad tår