Staden sover med de klarvakna under kudden - skissen till nästa dag ritas i deras rörelser; dom är nära andevärlden ett fåtal människor som vänt sig ut och in för att smälta ihop; som ett fotografi fångat ett blixtnedslag. Tidningsbärarnas cyklar dallrar och solen stiger som en fågel på flykt från sig själv. Men står ändå kvar som en spricka i himlen; accepterat ödet alltid sedd, aldrig glömd men aldrig nådd. Som en oförsonlig förälskelse. Ju närmre du kommer desto längre glider de ifrån varandra. Som att se sig själv i någon annan och skrämmas.