Just nu behöver jag denna avkoppling utöver allt annat.

Känner skogens mull på långt håll när jag kliver på en gren ,
skrämmer slag på en ekorre som satt i godan ro med sin kotte.

Vänder mig sakta om och ser en herre med ett gevär riktat mot mig.
Först grips jag av panik men några sekunder senare ligger han på marken
med mitt knä på ryggen och händerna bundna med ett rep.

Jag reser upp honom och anropar radion jag har i hölstret på byxorna ,
pratar lugnt och sansat , säger att jag har hittat förövaren och är på väg
tillbaka till stationen.

Mannen är lugn som en filbunke samtidigt som han stirrar på mig med sina
hökögon som är svarta som natten.
Sedan ser jag ett leende som nästan duckar mig på alla fyra.
Glöm det tänker jag och gasar på så gruset yr.

Nu är vi framme vid stationen , en kollega till mig står och väntar utanför . Hon kommer fram till oss och sneglar på mannen.
Nu går vi säger hon till mannen , nickar åt mig samtidigt medans hon flinar brett.

Tänk vilken tur att jag va i skogen denna morgon , annars hade jag inte
fått tag i denna bov som härjat runt i våra trakter.

Nu kan vi kvinnor känna oss lugna .
Ta en promenad eller "bara vara" i våran egen skog!

Tur att jag gick min självhjälpskurs i förra veckan tänker jag.
Annars hade det kunnat sluta illa.

Myser för mig själv samtidigt medans jag blundar. .