Inte en gång till, verkligheten ylar mot mig, så känns det när upprepningen tjatar och tjatar, och jag vill då verkligen inte det en gång till, höra det från dig och den och den dära, och att inte våga orka säga ifrån, sätta ner klacken i marken, och spjärna mot, så jag böjer nacken ner och andas tyst inom mig, men så höjer jag huvudet och ser rakt fram igen, för det skall inte bli så igen, inte att jag vill det, och då fylls jag av en lätthet, som om du och du och den dära, verkligen fanns där bakom mig, osynligt stöttande, så nu blir det inte samma visa igen, utan ett jävla rock and roll!