Då var du då här i yster rustning 

kroppen ramlar omkull  i kullerbyttor 

baklänges huvudet invikt 

då var då tiden inne. Fyra månader 

passerat. Du steg in så väldans plötsligt. 

i ögonblick var dåtid likt en fallen dröm 

en mardrömston och självklart dog jag 

någonstans bland elakheters nystan 

det saknades en enda ton från storhet 

som om en fot kan känna ojämnheter 

små och mina utprovade skors läder i

lager på lager. Då stod du då åter här 

upprättelsens kvittrande gåvor längs med 

golv och bröstbens inre och var det inte 

solen den som smugit sig in och på allvar 

doftar likt min barndoms somrar 

eller kanske att den ändå blandat sig med 

saltstänk från den tid när Niklas var mitt 

enda andetag mitt allt. 

Så var du då äntligen här och tror du inte 

själva livet ville niga se dig med allvarsblick

likt kärleken så ofta önskat och den runda 

godheten den stilla önskan om att få och 

tillhöra bli insläppt till de kretsar där som 

värme ännu sker 

Den försiktiga doften av att åter erövra 

lägger sig i daggstänkt knä och här finns 

inga dubbla bördor inga skavda knän och 

inga slitna lögner och såsom vinden viner 

släpper och mitt andetag har tid att fylla 

ser jag nu mig själv i rusig tacksamhet och 

iver min tystnad släpper jag längs tidens 

kval och stenarna som släpper ifrån berget 

är en runsten från en sekt jag aldrig någonsin 

har känt