Min vän väntar vid foten av bergen,
vid sjöstranden i disigt morgonljus,
solen smeker den blodröda färgen
på hennes flortunna sommarblus.

Hon skuggar ögonen med handen,
blicken far sökande bortåt vägen,
evigt starka är vänskapsbanden.
Varför rodnar hon ungflicksförlägen?

Minnet av blixtljuset första gången
han stod där solbränd, en mogen man,
när hjärtat sjöng den nya sången,
och drömmen om mening blev sann.

Då hade hon förundrad tvekat,
förhärdat sig bakom sin silkesschal,
det plötsliga ruset förnekat,
slutit sig inom sitt kalla skal.

Nu längtar min vackra blomma,
som jag till dagarna i södersolen,
timmarna heligt ljusa och fromma,
som en knopp i den snäva kjolen.

Vi har kommit varann så nära,
av ögonens varma smek beroende,
sedan länge hemligt vänkära,
hemma till slut i ett sällsynt förtroende.

Mars 2017