“Alltså, det här är så sjukt”
 Av alla krämpor i världen
“Why this? Why her? Why me?”
Varför denna sjukdom
som tränger in i varje por
Varje cell, varje förlamad rörelse
Varför denna uppsjö av tårar?
Denna källa till skratt?

Att älska är
som att vara döende och nyfödd
Under samma intensivvård
Att ligga, ligga i kuvös
och känna sig som en rymdvarelse
Och gå som på nålar och plötsligt få diagnosen:
“Jag är både ledsen och lättad att behöva säga det här;
men det är kärlek”
Och alla mina klaustrofobiska tankar:
Om och om igen.

Har jag leukemi?
Har moder jord livmodercancer?
Är det TBE? Behöver vi behandlas med cellgifter?
Kommer vi att tappa allt hår?

Jag klämmer efter knölar ...
För att jag, tvärtom, inte vill upptäcka dem!
Haltar fram med en vrickad och elakartad tumör
I ryggraden skrivs allt så raffinerat
Men jag vet att alla ord inte har skönhetsideal
och att du egentligen är vackrast precis stunden
innan du vaknar ...

Som att ...
Som att allt jag skriver inte alltid har ett
lyckligt slut eller en nervkittlande puls  
Som att allt kommer smygandes som Alzheimers
Som att mina händer bär på Parkinson
Som att jag kan smitta mig själv
med allt vad jag egentligen bär på
Så dement känns poesin, så att jag säger det
om och om igen. Bara för att leva lite längre på lånad tid:
“Gud, vad du är vacker just nu.”
“Åh, le så där igen, snälla bara le så där med ett
grinande ansikte.”
Ge mig flera repriser på alla serier vi dramatiserar ihop.”

Skadan är redan skedd
Vi delade
på samma injektion
där i väntsalen
Vaccinerade med dos 2
Men man löper alltid en procentuell risk
att drabbas av vad det nu är vi kallar ...  

DET

Men jag kan i alla fall trösta mig med att:
“Mitt hjärta är en idéspruta”
“Mitt hjärta är en idéspruta”
och skjuter inga lösa skott,
Honey, tro på att vi skriker blödandes
för att
vi ser ljuset i tunneln
som ett alldeles särartat mirakel

Kalla det vad du vill eller döp hen
till Love