Psykologi är ett mångfacetterat ämne som samverkar med en rad andra kunskapsfält så som filosofi, biologi, neurovetenskap, antropologi och sociologi. De empiriska teorierna inom läran bottnar i en vilja att förstå människan som väsen. Min roll som student handlar om att ställa sig objektiv till vetenskapen för att nyfiken utforska dess komplexitet. Psykologin går inte att bemästra, det är en levande process som finns i mig - i dig- och i vår omgivning. Som student kommer jag att observera, iaktta och aktivt söka kunskap genom att analysera systematiska mönster med människan i centrum. Som studerande vill jag inte förkasta och dra förhastade slutsatser om hur individer agerar och verkar i diverse sammanhang. Jag vill snarare rikta fokus mot människans upplevelse av en viss situation, dess tankar och fungerande - utifrån tid, rum och social kontext. Psykologi som vetenskap är föränderlig över tid och att påbörja sina studier i ämnet är en inledning till ett kunskapsfält som fortfarande är i en pågående utveckling. Detta leder mig in på hur jag ser på framtiden.

Jag känner mig dedikerad och vill nyfiket söka mig fram genom olika terapiformer, samtala med människor som lider av diverse svårigheter och alltid sträva efter att vilja förstå. Mina tankar har ofta riktats mot hur jag agerar och verkar i förhållande till min omgivning, men även hur diverse grupper samspelar mellan varandra. Vem är jag? Vem är jag i en större social kontext och varför agerar jag på det sättet som jag gör?

Det har funnits en rädsla hos mig angående mina studier i psykologi som jag har analyserat. Det är frågan om självreflektion. När jag studerar psykologi tenderar jag att tänka och referera till min egen livssituation. Det blir en sorts självterapi, men också en självupptagenhet. Jag fastnar i mina tankar och blir en observatör av min omgivning, vilket gör det svårt i samspel med andra. Som tidigare nämt är psykologin en komplex vetenskap och jag vill finna ett sätt att hantera den kunskapen utan att falla in i självreflektion.

I frågan om krav från omgivningen, relaterat till mina studier, känner jag ingen prestationsoro eller ångest. Jag har själv valt detta ämne, då min nyfikenhet för människan är något utöver allt annat. Jag ser starka samband mellan psykologin och min fascination för poesi, teater, scenkonst och dramatisk gestaltning. Att inom teatern arbeta med karaktärsbyggande är psykologi. Likväl kan poesin vara ett sätt för människan att uttrycka sina tankar om livet.
Viljan att bli förstådd, att finna någon lyssnar. Känslan av att jag finns - och minns. Jag är så glad att jag får studera ett ämne som jag känner så mycket kärlek till, tack på förhand.