först sjöng hon högt och vackert över skog och dal,
klar och lockande i rösten ekade sången vida kring

men då djuren slutade lystra och hon själv tappade
tron på sin röst, på sin roll som ledare för fäboden
och djuren som levde på den dog hela tillvaron ut

vallen växte igen trots att hon levde kvar utan djur
med sig själv som enda kraft att hålla livet levande



Hon lade in sista veden i spisen som blossade het
när hon lämnade stugan åt vintern att ta det sista

- själv gick hon till skogs sjungande efter sina kor