Hon satt på ängen,
Bland blomster i regnbågens alla färger.
Han satt i ett tomt rum,
Bland demoner som skrek hans namn,

Hon la märke till någon,
Som satt längre bort.
Han höll för öronen,
Försökte hålla skriken ute.

Hon log och vinkade,
och han log tillbaka.
Han undrade hur han hade hamnat där,
Varför han var ensam.

Hon sparkade en boll,
och han sparkade den vidare i mål.
Han skrek inombords,
Men det var det ingen som hörde.

Hon frågade hur han mådde,
Och han sa att han mådde bra.
Han önskade att lidandet skulle upphöra,
Och att någon skulle höra hans skrik på hjälp.

Hon följde honom över det mörka torget,
För han var den enda färgglad nog att synas.
Han levde i ett hav av mörker,
Där inget ljus någonsin funnits.

Hon såg honom varje dag,
Varje morgon väntade han.
Han såg inte längre något annat,
Bara mörkret som omgav honom.

Hon ville inte förstå,
För det fick inte vara sant.
Han hade drunknat i mörkret,
Som snart omgav även henne.