Novellen - detektiv historia.

Det hände jag gick mig vägen genom skogen. När jag gått ungefär 237 meter kom jag att få syn på något som hängde från en gren. Det var liket av en människa, prästen hade talat om saken och då sagt att själen farit iväg till paradiset. Han flög nog dit med majoren, för han var den enda i byn som kunde flyga. Det här hände ungefär i april månad 1925. I alla fall så sa chefen att det var självmord. Jag hjälpte till på polisstationen ibland. Jag brukade städa där. Det var någon som stökade till, bara inte just då när jag var där. I alla fall sade kommi… chefen, att det var självmod, självmord menar jag. Senare samma år var det någon som fått samvetskval, sade prästen. Han hade erkänt självmordet. Ja, alltså inte prästen då, han sa bara att någon hade fått samvetskval och när någon frågade vad det var, svarade prästen att det var som att någon skulle gifta sig, men ångrade sig och berättade det för prästen. Det konstiga var att alla pratade med prästen om sådana där saker. Det var Johansson, vår bagare, som varit på Jamaica, enda hotellet i vår stora by. Det hade fått heta Jamaica, sedan en från Jamaica bott där några dagar, tills det kom en dit som vägrade att bo under samma tak som en vilken kom från Jamaica. Det hette egentligen ‘Stora hotellet’, bara att alla sa ‘Jamaica’. Vår bagare, alltså Johansson, hade pratat med Herr Gustafsson, som var precis lika svensk som jag själv och som hette, jag minns inte vad så jag brukade säga Arne, om någon frågade. Herr Gustafsson hade råkat bli född på Jamaica och sedan adopterad av två kyrkobesökare på resa i trakterna. De tog honom med sig när de reste hem igen. De sa sig vilja göra en god gärning. I alla fall så hette han Gustafsson efter dem sedan. Inte det namn han fått av en från England kommen, Keith Richards. De ville nog få honom att som ’tillhöra sig’, göra en riktig svensk av honom. I kyrkböckerna sedan skulle de nog få litet huvudbry. Ty han hette ju egentligen, Richards, men alla kallade honom för herr Gustafsson. Ja, han hängde sig i hotellets källare sedan. Det var självmord, hade chefen kommit fram till. De flesta som dog, gjorde det av ’naturliga skäl’. På egen hand, så att säga, som chefen brukade få det till att säga. Det vill säga, om någon frågade. I alla fall så hade jag kunnat ta vägen om lilla näset, som gick litet mera fort att gå, men den morgonen hade jag tagit vägen genom skogen och det var alldeles ljust också, för det var ingen stor och farlig skog än. Det var när jag upptäckt liket som det blev farligt att ta den vägen. Enligt prästen alltså, som hade något att tala om söndagen efter. Men så senare på året, lät alltså Johansson öppna matintaget för mat och dryck i och för sig. Men även för att bekänna häleri och medan han ändå satt hos polisen, kom det fram att han talat med Jamaica, som ännu levde just då, om ’saker och ting’. Ja, sedan blev det litet krångligt. Någon mer hade varit i rummet, i alla fall hade han hört någon be honom att hänga liket i trädet, men döda honom först och så göra det med att strypa honom med en slips. Likets egen, som han lånat ut till påseende, då mördaren sagt sig så beundra den. Liket hade som sagt tagit av sig slipsen, visat den genom att räcka fram den till mördaren, som egentligen bara var och blev mördare just då och sedan aldrig mera heller. När prästen slutade berätta för chefen, så kom chefen fram till att det ’självklart’, nog var mord maskerat som självmord. Mördaren fick sitt straff, dock bedyrande ’för den som ville höra på’, att han var oskyldig och en sådan där syndabock, som prästen skulle ha uttryckt saken. Ja, jag grubblade över det där medan jag skurade trappan upp till kontoret. Fast vad vet jag. Jag var den som städade platsen och så var det med den saken.

Berättelsen hittades nedskriven av en J. J. Andersson. Bakom en tapet i ett hus som skulle få nya, i ett brunt kuvert och med liten och prydlig handstil. Brevet räddades till eftervärlden inlämnad hos redaktör Egon Andersson, på tidningen på orten. Huset i sig var av trä och brann ned till grunden bara några år senare och sedan byggde någon ett stort hotell på platsen.

(Vänligen oläslig namnteckning)


m



(Något litet om bilden.
Till höger och en bit bort, utanför bilden då,
ligger ett stort hotell och till vänster, likaså
utanför bild, står Klara kyrka, komplett med
gård och allt. Den låga byggnaden i bild,
råkade bli med då jag skulle plåta en gata
som råkade vara belägen i huvudstaden,
ett eller två stenkast från Vasagatan.)