Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Dimridå rakt fram ur hjärtat

Finner mig allt oftare
vilsen
Och det Trots
att jag har så mycket att förlora
Numer
Så många hjärtan i min hand

Jag greppar om livet
Med allt grövre nypor men
Det är bara dimma alltsammans
Luft mellan fingrarna
Tillvaron som ett hologram
Sluter jag ögonen så försvinner allt
Barnen katten huset
Min älskling

Jag försvinner

Så känns det

Som att allting rasar
Grushögar

Det är jag som inte är något
Jag är
Bara ett medvetande som balanserar intill en bottenlös avgrund

Snart skall jag falla
Snart ska solen bränna bort alla minnen
Det är så det känns

Kvar finns bara sandlådan på baksidan. Den som jag byggde när Albin var liten.
Ruttnande virke. Klumpigt utsågat, inget konsthantverk att vila ögonen på direkt.
Utan barn i är det ett sorgligt monument över en överambitiös småbarnsförälder.
Varför driver jag på så förbannat. Barnen frågar ju inte efter det. Det är jag som forcerar fram allt. Alla lekar och sporter och hittepå. Det är en känsla av att om jag inte skapar något så finns ingenting. Det är upp till mig att fylla dessa andetag mellan liv och död, med saker. Det är en jävla stress. Det är vad det är. En stress att få saker gjorda innan det är för sent.
Men,
Jag gör bara det mina föräldrar gjorde före mig
Jag återskapar deras liv

Det är så futtigt alltsammans
Så förgängligt
Som en solnedgång
Ett hologram eller dimridå
Varför kan jag inte bara klättra lite högre
Springa lite längre…?
Inget verkar intressant längre. Har jag sett ALLT?

Det
frågar jag mig

Eller har jag

Bara tappat intresset nu när jag ser hur krånglig världen är
Nu när jag blivit vuxen.
Fan vad allting är krångligt
Från politik till semesterplaner och livsval
Jag är gammal nu
Svedd
Jag har
Förlorat kärlek jag knappt visste att jag hade
Den förlusten
Så monumental
Mamma

Hur världen saknar etik och moral
Logik och struktur.
Inget av det där existerar

Det är bara kaos med allt och vi borgerliga små själar städar och sopar och gnor för att hålla tillvaron under armarna tillräckligt mycket för att kunna lura om inte oss själva så åtminstone ungdomen, att allting har en mening och ett lyckligt slut.




Fri vers av Aaxel
Läst 114 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2021-09-13 23:10



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Aaxel
Aaxel