Hon hade drömmar,
Större än någon såg på hennes yta.
Hon hade en längtan,
Efter att vara mer än det folk såg.
Hon hade önskat,
Att hon skulle motbevisa dem.
De som såg någon värdelös.
De som såg någon som aldrig skulle bli.
Någon som aldrig skulle leva upp till något.
Någon som inte kunde.
Det alla andra klarade.
Under ytan var hon mer för världen,
Än alla de som trampat på henne trott.
Allt hon gömde inom sig,
Var något ingen fått se.
Men när det blomstrade,
Såg de att de misstagit sig.
De hade misstagit en ros för ogräs,
Och hade nästan kvävt henne.
Men hennes dröm.
Hennes längtan.
Hennes önskan.
Var större och starkare.
Den överlevde.
Även när ingen annan trodde.
Även då hon själv tvivlat.
För drömmen hade fångat henne.
Längtan hade blåst liv,
I det som andra kunde ha dödat.