allt är så ensamnt och tomnt där jag befinner mej 

nu även fasst jag är omgiven av fjorton personer 

så känner jag mej så otroligt ensam jag har minna 

vänner på facebook jag har vänner och släkt på 

telefon jag har min vackra dotter som jag ringer

varje kväll men ensamheten slukar mej som i ett 

mörkt moln den kväver mej sakta och ljuset blir 

bara mörkare och färgena runt om mej blekare 

men mitt minne är fullt av gammal glädje jag hör 

och minns skratten men jag känner ingenting av 

det längre vad blir det av mej vad finns det kvar 

att leva för när ska det vända när kommer glädjen 

till baka till mej jag har väntat så länge nu kommer 

det till baka den dag jag känner att jag lever igen 

och inte bara håller mej i liv jag får andra att skratta 

men jag kan inte roa mej skälv när ska jag få börja 

leva igen när är det min tur att komma till baka till 

den jag en gång var och föddes till