Lättja "damen" eller "svarta madam" svartsjukan... Det är frågan vem av dem orsakade skadan?... För inte blev den till för kärlekens skull...

han lever i mellanrummet... där kan lättjan styra... där når inte rannsakan honom... där är han trygg och kan ducka för ansvar... det kan tyckas själviskt och egocentriskt... kanske en egocentrisk flykt ifrån sig själv vilket är kontraproduktiv ... en dag kommer man slå i väggen...

bakom varje dumt beslut finns en människa... även om det tar finns alltid ett svar... dock ska man passa sig för ursäkter, urskuldanden och bortförklaringar... inte heller ska man ägna sig åt att försöka släta över eller förminska dådets konsekvenser... allt får konsekvenser... älskar du din nästa vinner den som står som föremål för aktionen värdighet... sviker du kärlek till din nästa förlorar den som inte ges kärlek tilliten till dig... 

är det ett brott att överge... ja att försumma sina barn är ett brott både rent konkret i lagen och moraliskt är det definitivt ett brott... alla ges vi möjlighet till reflektion... vi erbjuds ledstjärnor som ger oss goda råd... det finns stigfinnare som gärna visar vägen och alla har samma chans att ta stöd... dock kan vissa sakna detta stöd... men den som blir uppmärksammad på att det finns stöd från nära och kära och avvisar det har gjort sitt val... dvs dragit sig undan dessa möjligheter som kan leda emot kärlek istället för destruktion...

Varför gjorde jag så emot mina barn, släkt och vänner?

han frågar mig och han skäms... jag svarar bestämt och klargörande... 

Varför du gjorde så?

Jag är skeptisk till din plötsliga insikt... Jag tror dig inte riktigt! ... Det finns mer att förklara och mer av rannsakan för din del! ... Det är inte ditt korthus som rasat det är ditt barns... du glömde bort att stå upp och finnas där för ditt eget barn.... Det kan inte förklaras bort med att det var det någon "dam" som skulle ha skapat...

De barn man sätter till världen kan man inte bara flytta fokus från pga någon annan begär det... hjärtat skulle genast gripa in inom en och göra detta omöjligt att överge sina barn... Och jag förstår inte riktigt varför du inte svarat i telefon, på meddelanden eller visat intresse för vänskap med oss då vi mött "bara dig" på centrum... Där har du ju kunnat ta dig tid att lyssna...

Jag tror visst att du kan ha hamnat i en slags livskris... Eller att din "dam" varit si eller så... Ta då mig själv som exempel... där svartsjuka partners genom åren förstört mig... men jag övergav inte vännerna eller mina egna barn för det... Till trots hot och misshandel när jag stod upp för kärleken till andra människor som jag älskade...

Dock kanske lättjan var närmre till hands för dig... Men det är också falskt att skylla på din "dam"... eller vidare problematisera ditt barn och klaga på hen som du gjorde inför oss dina vänner, vi som vet att barn behöver ibland bara få vara barn... Alltid såg du det ditt barn uttryckte som ett problem inför oss och sa åt hen att sluta med det där... Vi sade alltid låt hen vara och låt oss få låta hen leva upp eller leva ut sin dramatiska eller roliga eller levande sida av sig själv...

Jag blev ledsen på dig för att du svek dina barn och för att du inte kunde se vilka som var dina riktiga vänner... eller egentligen för att du valde bort... "Lättja", "damen"?...  för den vägen den var precis så kort att du slapp anstränga dig vill säga... Och ärligt jag vet inte om du förstår hur illa du pratat om dina familj, Din x-fru och dina era tre barn?.. er yngsta talade du illa om inför hen medan De andra slapp höra i alla fall... var det nobelt?...

Du har mycket att laga där du sitter nu... Det är Mycket att ställa till rätta... Det första steget är inte att lösa sveket emot vännerna... utan nu är tid att rannsaka dig själv inför dig själv... för att sedan ta hand om dina barn som du skadat i själ och hjärta...

Jag sade till ett av dina barn i somras att jag trodde att du var deprimerad och att det kanske var orsaken... För att jag inte ville att hon skulle känna sig kränkt och sviken av dina val som pappa... Och för att jag önskade att om inte du kunde så skulle hen kanske ta ett första steg till att bygga en bro...

Jag har alltid varit öppen och ärlig... kanske för rätt fram emellanåt... Detta har gett mig starka barn som håller sig på banan, de är självsäkra, älskvärda och sunda... Men jag har haft en regel att aldrig klankat ned på dem inför andra... Även om fostran, av barnen själva, lätt kan uppfattas som klagomål när de nått tonåren... för då vill de göra allt på sitt vis... Då söker de nya förebilder som kan vägleda dem så att de och kan frigöra sig från föräldrarnas omsorg... det är dock normalt, men från det till att överge sina barn är steget långt...

Jag förstår att du sörjer hur det blev som det blev... Samtidigt jag beundrar att du reflekterar över vår vänskap och dess vikt... Men jag tycker att du skulle ha sökt upp min dörr istället och mött mig, och med detta dig själv... Plattityder eller andra typer av skrivna ursäkter, bortförklaringar, svepskäl är inte lika värda som ett riktigt möte...

Jag har på ett sätt vänt dig som vän ryggen också... Eller snarare känt att du vänt vår vänskap ryggen och detta har fått mig att sanktionera vänskapen till dig... Dvs avstå att lägga energi på att försöka få den att bli något då den inte från din sida kändes ömsesidig... Den tycktes inget värd från din sida att lägga tid på... precis som du behandlat dina barn... Dvs vägrat ge dem tid... Och detta pga att Du inte visade dig det minsta intresserad av att ge vår vänskap tid, plats eller rum... trots att vi bjöd till och bjöd in eller frågade hur det stod till... Det tror inte jag är "Damens" fel... Där borde du ha stått upp och värnat de dina... 

Kring allt du beskriver utkristalliserar sig en slags sanning... Däremot tror jag att du själv varit och stundom är vilsen... Det är inget brott men det är heller ingen ursäkt som jag accepterar från någon... att det för dig tycktes så lätt att välja bort ett barn eller familjemedlem, släkting eller vän.. hur känner den som emottager denna frånvaro... där du är den som valt bort... där de andra inte varit dem som dragit sig undan, utan du själv... tror du att någon har gått oberörd ur det hela... men tyvärr kanske är det ensamheten din nu och inte samvetet gentemot andra som du låter tala... Vad ska jag tro? ... nu när vi har svaret i vår hand vad konsekvensen är...

För om man älskar sina barn, livet, sin släkt och sina vänner då finner man vägar för att låta dem få veta de är älskade...

Därför tror jag detta skett med dig... Du vägrade se den du är... Du hade en inre bild av dig själv som om inget hade förändrats... En slags låtsasvärld där du förnekade och förträngde verkligheten... och detta bortom din "dams" påverkan... Det var du som var orsaken till detta inom dig och ingen annans påverkan... Och där och då du valde eller vägrade du att välja kärleken till dina barn...

Detta är inte din "Dams" fel... Det borde du veta sanningen om... Och du borde veta nu att det fått ett högt pris när du bytte ut ansvar för de dina emot lättja... Vem tror du fick ett knytnävsslag i magen av det, jo dina barn framför allt...

Den kortaste vägen kan alltid ge det högsta priset i långa loppet... Därför ska du välja din livsväg med omsorg och alltid lyssna till ditt hjärta oavsett vad du tycker kortsiktigt känns bäst... Det som har skett har skett med de dina nära och kära pga av dina val i relation till dig... Nu kan ingen svara på om dem förlåter dig eller inte... Men terapi är nog en ledtråd till en förändring till det bättre...

Vi har mött dina barn och sett och hört hur krossade dem känt sig...  och hur dem slutat att respektera den du valde att bli... De har varit benägna att också skylla på "damen"... Pga av ditt sätt att välja det tankesättet... För att ingen av er vill erkänna det verkliga skälet till hur det blev som det blev...

Det är rätt av dina barn att ha varit kritiska... För det visar på att de vet vem deras pappa i grund och botten är... Den pappa som du var när du var kärleksfull, självuppoffrande och fanns där för dina barn... Men från det till att överge och försumma din relation till dina barn?... Du får ursäkta mig men där är jag inte riktigt med på skuldnotan ska läggas utanför dig själv... Vad har "damen" egentligen gjort?...

Därför hoppas jag att du tar stöd i det du tycker stöttar din väg bäst mot en bättre relation till dina barn i första hand... Och det är inte någon annans fel att det blev så här eller att du slutade gå att nå som pappa eller vän...

Dina val har du nu fått svar på vad konsekvensen blev av dem.. Det är dock inte kört ännu och det är aldrig för sent... Dina barn behöver en pappa som är beredd att ta ansvar och visa kärlek... Det är vad du ska leva upp till nu dvs en ansvarsfull, kärleksfull och närvarande pappa... 

Jag hoppas bara att du visar människor du möter nu när du är på väg till baka den respekt för deras känslor om detta... Jag hoppas att du "dyker upp" inte som ett flyktigt hallå, vaddå? ... Utan att du genuint visar intresse för vänskap som kan vara ett stöd, och det som gör din vandring på jorden tillsammans med dina barn till en fin upplevelse för dem och dig... För värst måste det vara att vara sin egen värsta fiende och det vill du inte vara mer tror jag... Därför att du på något vis funnit ett inre hopp och en tro om en kärleksfullare tillvaro än den du skapade...

Hoppas att du tar till dig det hela utan att bli arg eller slå ifrån dig allt för lättvindigt... Den enda "Dam" som gjort dig illa är "Lättjan" i dig... Du valde det du valde och ingen tvingade eller hotade dig... Och du hade ju ändå för en tid lämnat henne... Under den perioden då kom du till oss en sväng... Men bara för ett gästspel... och sedan dess har vi inte sett dig närvarande för att visa din intention till vänskap...

Därför behöver du prioritera och välja och vara mer selektiv i framtiden... Jag hoppas att du förstår och vet att vi stöttar dig på väg tillbaks!... men att vi vill att du tar hand om din yngsta i barnaskaran bättre, återupprättar relationen till dina vuxna barn och att du rannsakar dig själv... Gör aldrig om detta någonsin i ditt liv...

Hoppas på att du "dyker upp"... Ta väl hand om de goda råd folk ger dig på traven och lyssna mer på ditt och dina barns hjärta!

...Han satt stum, eller frågande kanske viftade han bort hennes välmening... det fanns inget hon mer kunde göra som vän än att säga sanningen... en kärlksfullhet rymmer sig i att ta bladet från munnen... Det att veta vem någon innerst inne är och ge den man möter möjligheten att välja... Välja kärleken och applicera den på nytt i sitt liv... Om det så är ett första steg en tanke att acceptera vilka konsekvenser ens val fått så låt det börja där... För en dag kommer man veta vad som var fel och vad som i handling sedan är rätt att göra...

Till hans barn har jag då och då medsänt hoppfulla förslag som kanske ger dem sin pappa tillbaks... Men, och, jag hoppas att han får jobba för att komma tillbaks så att läxan han lärt blir en permanent insikt och kommer till nytta för resten av deras liv... För ingen ska falla för lättja göra den till sin "dam" och sedan ge "damen" skulden, när allt egentligen handlat om flykt bort ifrån sig själv...

Där ska en vän stå upp emot lättjan så som i sig är en yttring av vänskapskärlek, eller tro på att alla människor kan göra gott, och i detta visa vägen till vem vännen är då han tyckts glömt vem han var...

Jag önskar dig stort lycka till i framtiden med att bevara fokus på det som är viktigt här i livet!

dock bör beaktas om allt som skett egentligen hände pga svartsjuka...

damens eller herrns svartsjuka kan ha haft minst lika stor skuld till vad som här har skett...