Visserligen härstammar jag från svedjefinnarna på min ena förälders sida. Men denna berättelse är helt påhittad.
Torpatösa
Sitter andäktigt i tystnaden vid de nu knappt synliga resterna av torpet. Den tidigare svedjebrända marken har för länge sedan återerövrats av tät granskog. Rökstensmuren nosar försiktigt upp bland ormbunkar och brännässlor.
Här växte hon upp. Torpatösa. Nästan så jag tycker mig höra hennes röst bland skogens lågmälda susningar. Ser de runda sotsvarta kinderna på en liten tös som med granruskan slår hårt på glöden. Ett mödosamt slit. Det flätade håret tycks som gjort av böljande svedjeråg.
Hon, så efterlängtad och älskad, kom till världen en aprilmorgon i rökstugevärmen. Fler barn blev det sorgsamt nog inte där. Ovanligt på den tida.
I dopboken skrev prästen med sin sirliga skrivstil, Dorotea Andersdotter. Inte det namn som flickans mor och far gav henne. De var som många andra på Finnskogen då inte läskunniga. Hemmavid brukade man enbart modersmålet. Så flickan tilltalades alltid med sitt givna finska namn. Torpan Tyttö. På svenska Torpatösen.
Skola hölls då i en sal på Trehörningen där Sö. Barfota vandrade hon dit på stigarna, över ängar och betesmarker. Fröken Hilda tilltalade henne Dorotea. Torpatösa förstod aldrig att det då var henne fröken talade till.
Förr i tida var det vanligt att de finska namnen inte fick behållas. De tvångsbyttes mot svenska namn. Kanske var det därför prästen i dopboken skrev Dorotea. Eller kanske ryktet om hans kärlek till skogens vita stjärna var sant.