Jag vill vara alla till lags,
Men ändå följa min inre röst.
Jag vill inte vara till besvikelse,
Men jag kan inte ge det andra vill ha.

Ibland känns allt hopplöst,
Som att andra givit mig allt.
Och att jag håller tillbaka.
Trots att jag inte står i någon skuld.

Gåvor jag inte bad om att få,
Ger väl ingen rätt att kräva.
Något jag inte kan ge,
Något jag inte kan leva utan.

Ibland undrar jag vems lycka som är viktigast,
Är det min eller någon annans?
Om jag offrar min lycka för att göra någon annans,
Vem har jag då förrått?

Är det mitt eget hjärta,
Eller är det den som gav mig det?
Är det min framtid,
Eller är det den som gav mig den?

Ett hjärta som slår för en,
En framtid som inte ens är säker,
Gör det mig till en självisk människa?
Eller bara en tvivlare?

Det ingen kan kräva,
Och jag aldrig kan ge.
Det alla vill ha av mig,
Men som inte kommer ske.

Kalla mig pessimist,
Kalla mig självisk,
Kalla mig rädd,
Kalla mig allt det där.

För det kommer aldrig ändra,
Att jag känner mig själv bäst.
För det kommer aldrig ändra,
Att jag inte kan ge hela mig.
Inte ens om det hade givit någon,
Hela världen.