I mörkerstund går min tro på grund och jag undrar vad meningen är
Ondskans band tvistar om min hand, och jag undrar var reningen är
Våra språk viglar upp till bråk, var är Du när min vän lider nöd?
mänskor ser inte varandra mer, bröder själ varandras bröd

I ljuset ser jag så mycket mer, jag förtröstar vad ögat kan se
En upplyst värld som är ren och lärd, vår skapelse vill jag tillbe
Men så grumlas min blick av sorg, var är Du i min mörkaste stund?
Finns Du där fast jag inte ser, likt månens bortre rund?

I ytterland lossas smärtans band från skapelsens ändlösa arv
En gåva som är ren och fri, Din skapelses finaste sparv
I mörkertid lyser Du upp med frid, men ett dunkel finns också kvar
Är Du dold för förundrans skull, är gåtfull utan svar?

I ögats land släpper Du vår hand, i mörkret fattar Du mig
Nu ser jag nytt och nu ser jag klart, i mörkret fattar jag Dig
Jag fick liv men jag valde död, Du valde livet men dog
Där förlät Du min skuld och skam, i mörkret där jag förstod

I uppenbarad skrud är Du, i ljuset finner jag Dig
I vindens sus och bäckens brus, den dräkten sände Du mig
I mörkrets last får min tro kontrast, där finns inget ont attribut
Du är synlig men ock fördold, jag förundrar över Ditt djup